Tillvaron blir mer och mer begränsad och ingenting är sig likt längre sedan den där coronan dök upp här i Sverige också. Nu får man inte gå och handla själv längre när man är så gammal som jag är. Eller får och får – får får man väl, men man bör inte. Man kan fråga sig om livet som det är i dag är något att stå efter egentligen? Och kommer det någon gång att bli sig likt igen. Jag tror inte det, inte på flera års sikt i alla fall. Men jag är glad att jag har min dator och er bloggvänner att lufta tankar och funderingar med, utan det vore det ännu tristare.
Som tur är har inte någon sagt att man inte får gå ut på en promenad i alla fall, så när jag morgonpysslat färdigt gick jag ut en vända och tog Böndersrundan. Det blåste lite snålt över åkrarna, men det var rätt behagligt ändå.
Längs vägkanten i Vallekvior är det rätt gott om blåsippor nu och det fanns både….
Jag trodde att jag skulle få höra lärkan drilla över Klintebysåkrarna, men jag varken såg eller hörde någon. Men när jag kom uppför backen fick jag minsann både se och höra det fina vårtecknet.
När jag kom fram till Klinte kyrka gick jag in och tittade till familjegraven lite och sedan fortsatte jag hem och kom hem precis lagom till lunch. I dag hade jag ingenting förberett, men jag hade tagit ut en ask med kokt lax och av den gjorde jag en laxsufflé och med pressad kokt potatis och lite smält smör till blev det ett riktigt smarrig mål.
Dagens ordspråk:
Den är ett hopplöst fall som tror sig vara utan fel.
Livet efter 80 