Jag är faktiskt så gammal, att jag var med på den tiden när man fick lära sig skriva med bläckpenna, som doppades i en liten glasflaska med bläck. Man började givetvis med blyertspenna, men sen var det dags för den där bläckpennan. Det var en konst att få lagom mycket bläck på stiftet, så att det inte blev en plump på pappret.
Men så en dag fick jag en reservoarpenna av pappa och jag har för mig att det var en Parker. Det var inte så många som hade en så fin penna och jag var väldigt stolt över den.
Jag hade faktiskt inte en aning om att den här typen av pennor fortfarande finns kvar. I min enfald trodde jag att kulspetspennor helt tagit över, men när jag tänker efter så borde jag begripa, att alla viktiga dokument världen över givetvis måste signeras med en ”riktig” penna.
Min älsklingspenna från den tiden jag jobbade på Payex har jag fortfarande kvar. Det är en helt vanlig kulspetspenna, en Ballograf och nåde den som försökte låna den utan tillstånd. För säkerhets skull satte jag en lapp runt den med min signatur ILE och lappen sitter ännu kvar. Stiftet är givetvis bytt ett antal gånger, för det är ju cirka 25 år sedan jag fick den, men på den tiden hände det att det gick ut ett ”all-anrop” i företaget. ”Vem har ILE-pennan?”
Jag måste rapportera ett vårtecken också. Igår eftermiddag, när vi hade stängt och räknat kassan på Kupan, var det för första gången i år ännu ljust. Innan jag hunnit hem hade det väl börjat skymma en aning, men det var i alla fall inte mörkt. Det var soligt och fint hela dagen och det gjorde väl sitt till, men ändå….
Och solen lyser i dag också!
Livet efter 80 