Det är någon enstaka plusgrad i dag igen och det har ramlat ner en massa blötsnö på morgonen, men nu, vid elvatiden, tittar solen fram och det glittrar så vackert när den lyser på de våta björkarna och de små lamporna i min utebelysning ser nästan ut som om strömmen var på. Jag var tvungen att kolla att den verkligen var avstängd.
Jag kom sent upp i dag och har suttit länge vid köksborden, druckit mitt morgonkaffe, löst sudokut i GA och tittat på snön. Jag gillar inte snö, men visst är det vackert att titta på och man får väl glädja sig åt att barnen får åka pulka och göra snögubbar.
Januari och februari är en månad med många minnen och också påminnelser om hur förgängligt livet kan vara. I dag är det nio år sedan Åke fick den stroke som ändade hans liv. Sedan kommer hans årsdag, dödsdag och begravningsdag. Numera brukar jag tänka att även om han inte fått den där stroken hade han ändå knappast funnits i livet i dag, men det är en klen tröst. Vi kunde väl fått vara två några år till!
Förr var januari en månad då i ofta var ute och reste tillsammans. Åke fyllde år den 24 januari och vår första gemensamma utlandsresa gick till Rom det året han fyllde 50. Sedan blev det många vändor till Gran Canaria och även till Marocko, Azorerna och Madeira just under januari månad. Då var det stiltje inom jordbruket, alla kalvningar var avklarade och det gick lätt att få tag i avbytare, men vi var aldrig borta mer än en vecka. Längre kunde inte Åke vara hemifrån.
Många härliga minnen har jag i alla fall att tänka tillbaka på.
Dagens ordspråk:
Barn gör som du gör, inte som du säger.
Ha en fin lördag!
Livet efter 80 