Jullekars dag

Det är ett helt underbart väder den här söndagsmorgonen och nu strålar solen från en klarblå himmel och det är alldeles vindstilla. Jag behöver väl inte ens nämna att det blir en promenad på förmiddagen.

”Månen vandrar sin tysta ban och frosten lyser vit på taken”  över Odvalds i dag kl 08:15 -2,5º

Idag är det enligt Allnakku Jaullaikars dag, eller på svenska Jullekars dag och förr lekte vi mycket på julen. Och med förr menar jag i första hand när jag var barn och vi lekte inte bara på julen utan på andra kalas också när släkten samlades.

Det var inte bara barnen som lekte, utan de vuxna var också med och de verkade ha minst lika roligt som vi barn. Vi Snottrade, lekte Packa pappas kappsäck, Ett skepp kommer lastat, Charader och Syltkrukor och vi spelade Fillipin när vi fick dubbelnötter och en massa andra lekar.

Har du lekt syltkruka någon gång? Man valde ut en syltförsäljare och en köpare och övriga var olika sorters sylt. De som var sylt satte sig på huk på golvet med händerna i sidorna så att armarna bildade öron att bära krukan i. Köparen smakade av sylten och den som inte var god kastades. Jag har glömt vad det riktigt gick ut på, men jag glömmer aldrig när pappa var hallonsylt och skulle bäras ut…….

När jag gifte mig med Åke och introducerades i den släkten upptäckte jag att deras släkt- och julkalas var helt annorlunda mot våra. Det var stora kalas med både släktingar och grannar och där lekte man inte. Nej, där fick barnen roa sig själva. Kvinnorna satt för sig och pratade om det deras hjärtan var fyllda av och det blev för det mesta prat om barn, mat och sjukdomar. Männen satt för sig och pratade jordbruk, jakt och fiske och det kunde också hända att de samlades i ett rum för sig själva och spelade kort. Det var trevliga tillställningar med mycket och god mat, men den enda underhållningen var möjligen att något försigkommet barn fick läsa en dikt.

Jul på Stenstugu någon gång i mitten på 50-talet. Med på bilden är från vänster Åkes syster Barbro, min svärmor Rut, svåger Martin, Åkes farbror Gustav, svärfar Adolf, Åkes bror Harry och hans fru Mejan och så skymtar man två barn också:  Ingrid och Ulla.

Ljusstaken, som står på bordet, finns fortfarande kvar på gården, sliten och skavd efter att ha hängt med varje jul  i sjuttio år, men drickeskannan i förgrunden fick flytta med till Odvalds, för den ville ju Åke ha juldrickan i. Pappersbonaden på väggen ovanför Gustav minns jag mer än väl, för den fanns ännu kvar på Stenstugu när jag kom dit. Den rullade man ihop försiktigt, försiktigt, så att man kunde använda den år efter år och blev det någon reva i den lagade man den med tejp.

På senare år har ett annat fenomen kommit in i firandet – Musiken och sången!
När Eva flyttade tillbaka hit från Sicilien med sin musikaliska familj, blev sång och musik ett naturligt inslag de gånger vi träffas på Stenstugu på helger och årsdagar. Claudio spelar och sjunger och det gör yngste sonen Edoardo också och vi övriga försöker tralla med så gott vi kan.

I år blir det ju givetvis inga julfester och inga jullekar heller, men jag saknar inte de där stora julkalasen, för de tillhör en sedan länge flydd tid. Nu roar vi oss på ett mycket stillsammare sätt. Vi ser på TV!

Dagens ordspråk:

Ingen vet vad han förmår förrän han har försökt.

Ha en skön söndag!