Efter en fredagsstädning, som väl knappast var värd namnet (förutom att jag putsade av köksfönstret på utsidan) åt jag lunch och satte mig sedan och läste i min bok ett tag, men vid tvåtiden gick jag ut på en Klinterunda.
På kvällen blev jag lite besviken, för när jag skulle se fortsättningen på den italienska serien visade sig att man bara släppt de två första avsnitten av säsong 4 som jag redan sett, så jag fick leta fram något annat. Det kändes lite snopet, men nu har jag ju något trevligt att vänta på framöver. Några avsnitt av Josephine Bornebusch,s serie ”Älska mig” gick bra det också.
I dag är det lördag och nu skiner solen efter ännu en morgon med dimma och spindelväv överallt och lördag innebär att ”Hoppa på tåget”.

I dag utmanar lokförare Åke oss med uppgiften att skriva något på ämnet Ljudlöst.
Ljudlöst går jag omkring i lägenheten, jag hör inte mina egna steg, jag hör inte ljudet från köksklockans ganska högljudda tickande, jag hör inga ljud utifrån. Går jag ut och sätter mig kan det kännas som om jag är totalt ensam här på Odvalds. Tillvaron är fullkomligt ljudlös, förutom ett envist pipsusande i öronen. Ett ljud jag aldrig blir av med, men det är jag väl själv skuld till, som inte använt hörselskydd vid slamriga arbeten på Stenstugu. Kor som råmat högt i ladugården, grisar som skrikit, vedsågningens envisa tjutande och gräsklippning mm mm. Jag får skylla mig själv!
Det är tur att jag har fått god hjälp på hörselvården, för mina hörapparater fungerar bra och använder jag dem märker jag inte min tinnitus alls. Då hör jag både mina egna steg och köksklockans tickande, fågelkvitter, barnens glada skratt och grannar, som står ute på gården och pratar. Jag kan ha svårt att hänga med i ett samtal och får ofta fråga om och sekreterare på föreningsmöten vill jag inte vara längre, men det är bagateller, tillvaron är trots allt annat än ljudlös.

Trevlig lördag!






























