Djur – Sida 8 – Livet efter 80

En oanad talang jag har…

18 mars, 201918 mars, 2019 av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Djur, Nostalgi

Gårdagen med Gertrudsgillet blev väldigt trevlig, men upplägget var lite annorlunda i år än tidigare. Eftermiddagen började med kaffe, sedan blev det årsmötesförhandlingar och efter det underhållning och inte förrän fram mot halv fem blev det mat. Då var jag jättehungrig. Maten smakade mycket bra och allra bäst var Janssons frestelsen. Den var väldigt god. Några minuter före sex var jag hemma igen.

I dag har jag haft besök av två killar som skulle kolla ventilationen. Föreningen har beställt en OVK, Obligatorisk VentilationsKontroll och jag hade för dåligt flöde i min fläkt, så den ökade de på, plus att de öppnade ventilerna över fönstren, men dem har jag stängt till igen. Man kan ju inte släppa ut den goda värmen. Jag får öppna dem igen när det blir lite varmare, för ännu är det kallt ute och i dag blåser det som attan.

Så var det det där med den oanade talangen som Orsakullan vill ha reda på. Jag kan bara komma på en enda oanad talang! För övrigt är jag synnerligen ordinär och talanglös.

Nej, det enda som dök upp som en oanad talang var min goda hand med kor. När jag kom till Stenstugu var den totalt oanad inte bara för mig, utan även för omgivningen. Förutom mjölkning och det dagliga arbetet i ladugården, har jag hjälpt till att förlösa många kalvar och jag kunde till och med sätta dropp på kor när de fått kalvförlamning.

När en kossa är nykalvad och mjölken rinner till, kan hon får kalvförlamning. Kalciumhalten i blodet blir för låg och hon blir liggande och kan inte resa sig. Då fick man ringa efter veterinären och han kom och gav kossan dropp med kalciumlösning. Den sattes inte in i någon åder, utan tömdes sakta in under huden och där la vätskan sig som en bulle och sögs upp av kroppen. Efter någon halvtimme var kossan återställd och kunde resa sig. Jag fick lära mig att göra det själv och då ringde veterinären bara in ett recept till apoteket och så fick vi åka ner och hämta lösningen och sedan satte jag droppet.

Jag var till och med ute på andra gårdar och hjälpte till med det. Fast nu var det lite skryt, det hände nog bara en gång att veterinären ringde och frågade om jag kunde hjälpa en granne.

Nu regnar det igen!

När jag mötte glädjen…

10 mars, 201910 mars, 2019 av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Djur

I morse sov jag gott och när jag vaknade kvart över åtta, förstod jag att det måste vara mulet, för inga solstrålar letade sig in genom gliporna i persiennen.

Det kom en staräur när jag satt och drack morgonkaffet

Igår kväll satt jag och zappade mellan Morden i Midsomer och Melodifestivalen. Det är långa reklamavbrott på kanal 8 och det passade alldeles utmärkt att titta till Mellon då och då, men röstningen följde jag, för det tycker jag är spännande och så är Sarah Dawn Finer så himla bra i sin roll som Lynda Woodruff. Att John Lundvik skulle vinna visste jag redan efter deltävlingen, så rätt låt vann. Tycker i alla fall jag!

Till dagens bloggutmaning!

Orsakullan har fått i hop omväxlande uppgifter och i dag har hon valt; När jag mötte glädjen..

Jag tror att de flesta föräldrar känner, att den allra största glädjen och lyckokänslan i livet var, när man fick ta emot sitt nyfödda barn och så var det för mig också, men det finns mycket annan glädje i livet och jag har ett alldeles speciellt minne, som många av de som följt mig genom åren nog redan känner till. Jag mötte glädjen mycket tidigare och inte på förlossningen på Visby lasarett.

Som barn var jag väldigt förtjust i bebisar och hundar, men alldeles speciellt i hundar. I stort sett alla i Klintehamn som hade hund fick besök av mig och erbjudande om hundpromenader. Givetvis försökte jag övertala mina föräldrar att vi skulle skaffa hund, men pappa var stenhård på den punkten. Ingen hund!

En jul, jag kan inte riktigt komma ihåg vilket år det var, var det så konstigt när vi veckan före julen var och lekte hos kusin Göran, för hans mormor såg man aldrig till. Hon bodde tillsammans med familjen och hade ett rum i ena ändan av huset.

Men på julafton fick vi reda på orsaken; hon hade suttit där och försökt hålla en liten taxvalp tyst, så att inte den stora hemligheten skulle röjas innan julafton. De hade köpt en hund till oss. När jag fick se den där lilla hundvalpen uppfylldes jag av en sådan glädje så det går inte att beskriva. Jag ryser nästan ännu när jag skriver det här. Vi hade fått en hund!

Det ser ut som om det är cirkuskonster på gång

Ruff blev en kär familjemedlem och pappa, som varit så mycket emot tanken på en hund i familjen, älskade honom. Ruff låg i hans rum och sov om nätterna och när pappa var bortrest och ringde hem för att förfråga sig om hur vi hade det, var alltid första frågan: ”Hur är det med min lille pojk?”

Sedan jag blev ensam har många undrat över varför jag inte skaffar mig en hund, jag som tycker så mycket om dem? Men nej! Omsorgen om djur har styrt så många år av mitt liv, så nu vill jag vara fri och kunna komma och gå som jag vill.

Trevlig söndag!

Vårkänslorna kom av sig

21 februari, 201921 februari, 2019 av Ingrid, publicerad i Dagbok, Djur

Brr… så ruggigt det har varit i dag! Det har varit kallt och förmiddags yrde det till och med lite snö i luften och det har blåst som vanligt. Jag höll mig inne och ”daterade” och så hade jag ett protokoll att skriva från gårdagens styrelsemöte och när jag varit och lämnat av det för justering var det nästan lunch.

När klockan närmade sig två kände jag att jag måste få komma ut ett tag i alla fall, så då tog jag en promenad ner till Kupan, där mötesplatsen var öppen som vanligt på torsdagarna. Vi var rätt många där i dag, så det blev ett par trevliga timmar med fika och mycket prat.