Hoas, Utas, Buskas…..

Det är mulet i dag och det känns lite grått och kyligt ute, så shortsen jag tog på mig i morse ska jag nog ta och byta ut mot något varmare. Jag har just haft besök av Irma som gav mig ett träningsschema för onda axlar och det ska jag nog försöka mig på. I morse kände jag ingenting av min högerarm, men visst tar det emot lite i vissa rörelser, som när jag ska lyfta t ex.

Igår började vi eftermiddagen med lunch på Romabrunnen och det var ett trevligt ställe med väldigt god mat. Dagens lunch innehöll många olika alternativ; det fanns fiskgryta, kycklinggryta, korvstroganoff och moussaka, allt välkryddat och smakligt. När alla var mätta åkte vi sedan vidare till Svenskbygården.

Om Svenskbyborna och Gammelsvenskbyn kan man läsa mycket på Föreningen Svenskbybornas hemsida. Vi fick höra den intressanta historien om deras öde  av Christina Knutas, som är en aktiv medlem i föreningen och som just kommit hem från ett besök i Gammelsvenskbyn i Ukraina. Efter informationen fick vi gå runt i gården och titta på samlingarna.

Det finns väl nästan inte någon gotlänning som inte har någon bekant som heter Hoas, Utas, Buskas, Annas, Knutas, Martis eller något liknande namn, för när svenskbyborna 1929 reste till Sverige hamnade många av dem på Gotland och jag känner många ättlingar till dem, men även om man inbillar sig att man vet en hel del om historien, så skadar det inte att friska upp minnet. Tänk att de gick från Dagö till Ukraina och sedan kom fram till urusla förhållanden. Av de 1000 personer som gav sig av, fanns det efter två år bara 135 kvar. De övriga hade dött under marschen dit, eller dukat under av de vidriga förhållande som mötte dem när de kom fram.

I eftermiddag ska jag ta mig en promenad; ett protokollsutdrag ska levereras och det passar bra med en motionsrunda, när det inte är så varmt. Det här är nog en mellandag, för i morgon ska det vara sol och värme igen och nästa vecka ska det bli 25-30º varmt och då sitter jag helst i skuggan och njuter.

Dagens ordspråk:
Det man äter ur grytan får man aldrig på fatet