…är en film från 1953 och trots att jag bara var 13 år då den gick på Klintebion, fick jag se den. Givetvis var den barnförbjuden, men pappa smugglade in mig efter att lyset i salongen släckts och filmen börjat och så smet vi iväg ut innan ljuset tändes igen. Allt med biografägarens goda minne förstås. Jag kom att tänka på den filmen eller rättare sagt titeln, när jag satt och såg Vår tid är nu igår kväll, för där var det dimmigt minsann.
Jag fick dock en förklaring till dimman när jag läste en recension av Vår tid är nu i GP och speciellt stycket om rökmaskinen, gjorde att jag förstod att det inte var något fel på min tv igår kväll.
Carl Petterson Moberg skriver:
…..Trots att det hela till viss del döljs av seriens stora kämpe – rökmaskinen.
Förlåt. Det kanske är tjatigt? Men jag måste faktiskt nämna röken. Visst blir det mjuka konturer och ett fint naturligt ljus, men ibland går det verkligen helt överstyr. I vissa scener är det så dimmigt att jag funderar på om inte någon snart kommer att hitta Gustav II Adolf död i ett bortglömt burspråk……
Bortsett från bildkvalitén tycker jag att det var ett spännande avsnitt och jag kommer absolut att följa serien, även om man får sitta där och kisa, för att se vad som döljer sig bakom dimmorna.
Gårdagen? Jodå, jag kom iväg, jag träffade en trevlig läkare och jag tog mig hem igen. Vad kan man mer begära?
Dagens ordspråk:
Lyckan är som havet, stundom ebb och stundom flod.
Trevlig tisdag!
Livet efter 80 