Fyllerimånden är här och startar med pappa Helge som fyllde år den 6 september och det är inte bara Svanborgare och Levandrar som har flera årsdagar i september, utan två av mina grannar också, en igår och en i dag och i morgon har också Edoardos fästmö Matilda årsdag.
I dag skulle pappa ha fyllt 115 år
Någon SPF-are hann inte pappa bli, han var bara 49 år när han lämnade oss, men föreningen fanns även på den tiden, då med namnet Sveriges Folkpensionärers Riksförbund, SFRF och den bildades redan 1939. Mamma var med och bildade Klinteortens SPF-förening 1981 och satt med i styrelsen under några år, precis som jag har gjort.
Det är en solig och fin onsdag, men nu på förmiddagen har jag har varit med på ett zoom-möte om rekrytering av medlemmar till SPF. Tyvärr fick jag inte min mikrofon att fungera, men jag fick använda chatten i stället och det gick bra det med.
Jag vet inte om jag tycker att de här mötena ger speciellt mycket, men någon tanke kanske det ändå väcker när man får höra hur andra föreningar arbetar.
Tisdag morgon var solig och fin, men SMHI:s prognos var att det skulle bli åska och regn i dag. Jag gick upp vid sjutiden, för då var sängen inte bekväm längre och medan jag satt vid köksbordet mulnade det till mer och mer. SMHI kanske rent av skulle få rätt?
Redan i morse låg plastslangen utrullad på gräsmattan, men det hade bara kommit ett par mm
Juli är verkligen en opålitlig månad, men regn behöver vi storligen. Nu är väl häftiga åskskurar inte så mycket att stå efter, men om det krävs för att vi ska få någon ordentlig nederbörd, så är det bara tacka och ta emot. Det såg rätt lovande ut ett tag, men vad hände? Åskan strök förbi söder om oss, som så många gånger tidigare och vi fick återigen nöja oss med några ynka mm.
9:45 kom det en ordentlig skur, som gav ynka 2 mm och tio minuter senare hade molnen skingrats och himlen var blå igen, i alla fall en liten stund.
När klockan närmade sig ett och jag plockat i ordning efter lunchen, stekt torskrygg och färskpotatis, gick jag ut och kollade vädret, för att se om man möjligen skulle kunna ligga i solstolen och lyssna på dagens sommarprogram. I dag var det Bianca Salming, friidrottare och dotter till Börje Salming, som var värd. Jag brukar vara lite skeptisk till idrottare i det här sammanhanget, men alla ska ju få en chans, så även hon och Börje Salming var ju en stor idol för Åke. De var visserligen av olika generationer, för Åke hade avslutat sin karriär när Salming inledde sin, men hans 17 år som proffs i NHL imponerade på en bonde från Fröjel.
Min egen ishockeyspelare i aktion. Hjälm var inte självklart på den tiden. Det här måste ha varit på 50-talet någon gång och före min tid.
Inte gick det att ligga i solstolen i dag, det var mulet och alldeles för kallt och blåsigt, så jag fick nöja mig med att ligga i soffan. Bianca Salmings sommarprat var en hyllning till pappa Börje och även till idrotten, som format henne till den person hon är i dag och den hjälpte henne också igenom Börjes svåra sjukdomstid och död, men hon riktade även kritik mot vården han fick. Han hade stöd från hela sin familj, men de som inte har det? Hon säger att hon insett att hon bör skaffa åtminstone fem barn, så det finns någon som kan ställa upp för henne, om hon en dag behöver hjälp.
Någonstans mitt i har jag lite suddiga minnen av vad hon pratade om, för jag slumrade nog till ett tag. Det var nog inte hennes fel utan berodde troligen på den tidiga uppstigningen. Så hon får i alla fall 👍 och även 👍 för musiken som innehöll många välkända låtar och var rätt välvald och omväxlande.
Visst blev det kubb igår! Det kom sex spelare och så jag som publik. Det var varmt och skönt väder och jag satt i skuggan och njöt och applåderade de andras prestationer. Efter kaffepausen gick jag hem och då fick jag se en spännande artikel på helagotland.se
I artikeln kan man läsa att det nya äldreboendet ska byggas på Klinte Odvalds och bli ett hem för 60 personer. Det kommer att ligga så nära den del av Odvalds där jag bor nu, att jag kan se byggplatsen härifrån. Det blir behändigt om jag en dag inte skulle kunna bo kvar här.
Här bodde jag som barnVår köksdörr och i bakgrunden Åvallegården
När jag var i tio-årsåldern flyttade vi till Vallekvior och huset på bilden här ovanför och då höll man på att bygga pensionärshemmet Åvallegården och där sprang vi barn och lekte om kvällarna och helgerna när bygget låg nere. Vi fick givetvis inte göra det, men barn gör ju inte alltid som de blir tillsagda. Du ser så nära det ligger. Fast Åvallegården är om- och tillbyggd flera gånger och just den här längan, som man ser på bilden, fanns nog inte då på femtiotalet. När pappa gick bort år 1957 fick mamma jobb på Åvallegården som vårdbiträde och där blev hon kvar tills hon gick i pension och när hon, 83 år gammal, efter ett olyckligt fall behövde hjälp under sina sista fem år i livet, bodde hon där.
På något konstigt sätt känns det som om cirkeln är sluten. Nu, ca 70 år efter det vi barn sprang och lekte på bygget av Åvallegården, kan jag nu gå en liten vända ut på Odvaldsvägen och kolla på bygget av det nya äldreboendet, om jag så skulle önska. Det är bara att hoppas att de kommer igång snart med byggandet, för vem vet, jag kanske kommer att få behov av att bo där en dag?
I dag är det tisdag, det är ganska mulet, men hoppet om regn försvann när jag kollade SMHI:s radarbild. Regnområdet som såg så lovande ut i morse smet förbi söder om oss. Jag tror att jag ska ta en shoppingtur på förmiddagen och sen ska ju sommarprataren kollas upp. I dag är detAndreas Cervenka, som ska prata om pengar.
Så förvånad jag blev igår kväll när jag stängt av teven för att gå till sängs. När jag tittade ut genom vardagsrumsfönstret fick jag se att plastslangen från stupröret rullat ut sig! Visserligen var det mulet, men att det regnat hade gått mig totalt förbi.
Jag gick givetvis ut och kollade regnmätaren, men det var bara en bottenskyla i den eller knappt 1 mm. Jag rullade inte in slangen, utan lät den ligga kvar i förhoppning om att det skulle bli mera nederbörd i natt, men det blev ingen påfyllning och i dag skiner solen igen.
Min första förälskelse? Det var nallen Margareta. Som jag älskade henne! Hon var med mig på många äventyr.
Jag tog henne t o m till doktorn och en förstående läkare lät mig komma in i undersökningsrummet och gav Margareta en spruta.
Nu var det väl kanske inte den typen av förälskelse uppgiften skulle handla om, men min ”riktiga” första förälskelse vill jag nog inte vädra offentligt, även om det inte är någonting jag skäms över, men jag kan ju säga så mycket som att det inte var Åke. Han kom in i mitt liv några år senare och han blev min stora kärlek och bästa vän.
Det var tur att jag åkte till Fröjel kyrkogård igår, för planteringarna var verkligen i behov av vatten. Det var så stilla och fridfullt där och jag var helt ensam. Precis när jag körde in på parkeringen körde en turistbuss iväg, så det hade säkert varit fullt av folk strax innan jag kom. När jag fyllt på vatten satt jag en lång stund ute vi Kastalen och njöt.
Malva och blåeld mot kyrkmuren
När jag körde hem tog jag en sväng ut på hamnen, för att kolla den ruvande svanen och nu var boet tomt och en bra bit därifrån låg en svan och när den kom lite närmare såg jag att den hade två ungar. Det är ju inte helt säkert att det är ”min” svan, men jag vill tro det.
När jag kom hem var det dags för lunch och den bestod av boeuf bourguignon med potatismos, inköpt på Hamnkaféet. Det var jättegott och jag som trott att jag skulle ha mat för två dagar åt upp alltihop. Jag var dessutom tvungen att äta lite kvickt, för vi hade strömavbrott en stor del av dagen igår, så jag kunde inte värma maten.
Jag blev så mätt, så jag fick gå ut och lägga mig i solstolen och ta igen mig ett tag.På eftermiddagen kom vår husbibliotekarie och fyllde på bokförrådet, så nu kan jag få sitta ute och läsa. Det gillar jag!
Fast i dag vete rackar´n om det går att sitta ute. Det blåser hårda nordostliga vindar och det är bara 15º och ett och annat moln skymmer solen då och då. Jag har just varit ute och räddat tomatplantan som blåst omkull. Den hade ett stöd, men jag hade slarvat och inte bundit fast den vid det, men jag tror att den klarar sig.
Så är det helg igen, det är tätt mellan begivenheterna den här tiden på året. Jag tänker fortfarande på den här dagen som Svenska flaggans dag och flaggan är hissad här på Odvalds, det har jag varit ute och kollat och jag flaggar här i bloggen. I eftermiddag ska vi, SPF Klinteorten, fira dagen som vanligt på Klinteberget med en stunds gemenskap och en tipspromenad.
Gustav och Gösta har namnsdag och i Allnakku står det: Av alla gotlänningar med förnamnet Gustaf är nog Gustaf Larsson den som är mest känd. Han försörjde sig som byggnadssnickare, men var en skicklig författare, inte minst på gutamål. Han var en av Gutamålsgillets stiftare.
På Stenstugu hade vi också en Gustaf eller Gusten, som han kallades. Han fanns ännu kvar på gården 1961 när jag kom dit. Han var bror till min svärfar och han var en otroligt snäll och fin man, som inte gjorde så mycket väsen av sig och han hade bott och arbetat på Stenstugu hela sitt liv. 1965 gick han bort 77 år gammal, efter en kortare tid på lasarettet. Hans minne och hans namn lever vidare, för mitt äldsta barnbarn bär namnet i form av hans smeknamn Gusten. Så grattis i dag Gaetano Luca Gusten!
Flera år i rad har min jättevallmo glatt mig med den första utslagna blomman just den 6 juni, men inte i år, men en knopp har börjat spricka ut, så de är på gång i alla fall.
Livet efter 80 