I dag, den 8 februari, är det elva år sedan Åke lämnade oss, så jag har varit och hälsat på honom nu på förmiddagen.
I dag blir det nog ingen promenad, men igår hade jag ju bestämt mig för att jag skulle gå ut. Fast innan jag kom iväg hade solen försvunnit och det var mulet och blåsigt, men jag siktade ändå in mig på en Klinterunda. Jag behövde gå ut med lite skräp i soprummet, så jag klädde på mig ordentligt och marscherade ut dit och på tillbakavägen gick jag och hämtade nya kompostpåsar.
Vi har ju papperspåsar till komposten nu och när regionen startade med det var jag väldigt tveksam till att de skulle fungera bra, men det är inga problem alls. Jag trivs rent av bättre med dem, än med de där gröna biobag-påsarna som luktade väldigt illa (alltså själva plasten var äcklig). Och inte har jag behövt köpa någon hållare till papperspåsarna heller, vilket jag befarade. Det funkar jättebra med min lilla luftiga plastback.
Det var gråkallt och otäckt ute, så när jag lämnat av kompostpåsarna i farstun kände jag efter:” naaj, inte sjutton ville jag gå ut” och började ta av mig ytterkläderna. Men så sa jag högt: ”Vad är det för larv!” och klädde på mig igen och gick iväg. Man får ta sig själv i kragen ibland, för inte kan man bara sitta inne och vänta på våren. Jag kan inte påstå att det var speciellt skönt när jag stretade på i motvinden ner mot samhället, men jag hoppas att det gjorde nytta i alla fall.
Hemma igen! Och så skönt det var att komma in och med gott samvete slå sig ner framför teven med en kopp kaffe och ett par sockerkaksskivor.
Trevlig onsdag!
Livet efter 80 