Lite kylslaget är det allt den här söndagen och det småregnar och jag känner mig onekligen lite avslagen. Jag tror att jag har fått en bondförkylning. Helt plötsligt när jag ätit igår kväll började jag känna mig ”svidig” i halsen och kände att det var något på gång. Nattsömnen blev störd av den onda halsen, trots att jag petade i mig alvedon och sög på strepsils, för att inte tala om snarkanfall som väckte mig så fort jag slumrat in.
Uttrycket bondförkylning är det en läkare på Visby lasarett som har myntat. Åke kom in till lasarettet med feber ett par dagar efter att han kommit hem från Sofiahemmet, där han gjort en bypassoperation. Läkaren som undersökte honom sa: ”Äsch det här är ingenting farligt, det är bara en vanlig bondförkylning”.
Jag tror att min förkylning är av samma dignitet, för jag känner mig pigg, förutom halssvidet. Tur i oturen att det kommer nu, så att jag förhoppningsvis hinner bli av med det tills jag ska iväg.
En liten bekännelse med anledning av dagens ordspråk:
Vi hade en radiogrammofon hemma när jag var barn. En sån där modell där man kunde lägga på en hel trave grammofonskivor som sedan ramlade ner efterhand. Den fick vi barn inte röra!
En dag skulle mamma och pappa åka till Visby med taxi. (Det gick att åka taxi utan att bli ruinerad på den tiden.) Jag var ensam hemma och givetvis kunde jag inte låta bli grammofonen fast jag visste att det var strängeligen förbjudet att använda den. Där satt jag i godan ro och spisade och jag kommer till och med ihåg vilken låt jag lyssnade på, när dörren helt plötsligt öppnades och mamma kom in, det var Baby It´s Cold Outside med Dean Martin.
Dagens ordspråk:
När katten är borta, dansar råttorna på bordet.
Livet efter 80 