...ute och kollat bilen. Varför då? Jo igår, när jag skulle åka till Preem för att betala den årliga servicen de gjort på Golfen, kändes bilen så konstig och när jag backat ut och skulle stänga garageporten, tog jag mig en titt på däcken och då var ett framdäck nästan tomt. Va! En räkning på tiotusen låg och väntade på mig och bilen var i stort sett obrukbar! Förutom det tomma däcket, så blinkade service-lampan fortfarande. Hade de gjort någon service eller inte?
Eftersom det ännu fanns en aning luft kvar i däcket körde jag sakta och försiktigt till macken och fick det pumpat och sedan åkte jag direkt till verkstaden. Bilen hämtades av en mekaniker och efter en stund kom han tillbaka och talade om att nu hade han släckt service-lampan och däcket var det inget fel på. Hans teori var att ventilen hade hakat upp sig, när han kollat lufttrycket.
Kommer du ihåg förra året när jag haft bilen på service och oljan rann av den på vägen hem från verkstaden. Då skyllde man på att en ventil hakat upp sig genom att det varit så kallt ute. Just den här modellen av Golf tålde inte att stå ute när det var kallt. Att byta ut den trasiga ventilen kostade mig ytterligare 1300:-. Jag måste säga att förtroendet är förbrukat!
I dag ska SPF ha ett möte med Luciatåg i Klinte församlingshem och det var anledningen till att jag gick ut och kollade bilen så fort jag fått kläderna på mig. Allt såg dock ok ut, så jag ska nog våga ge mig iväg. Egentligen hade jag tänkt åka upp till Stenstugu och spola av bilen nu på förmiddagen, men det är minusgrader i dag, så det är nog inte så klokt. Det får vara tills det blir en dag med blidväder. Trevlig lördag!
Jag hade en väldigt trevlig eftermiddag och kväll igår i Visby. Jag tog en buss som gick ganska tidigt och började med att julhandla på Östercentrum innan det var dags att gå till Ann-Marie. Det var lugnt i affärerna och jag var ganska snart färdig med det jag skulle ha tag i. Vi ska inte ha så mycket julklappar och köper inte till alla, utan bara familjevis. Men jag har fått tillstånd att köpa så mycket jag vill. Vad de nu menar med det?
Det var lite grått och det regnade en aning, men det var milt i luften, precis stilla och halkfritt, det är man tacksam för.
Österport
Naturligtvis gick jag in på Siesta och åt min favoritbakelse. Den här innehöll två stora jordgubbsbitar, två vindruvor, en skiva kiwi och två bitar ananas och så en god gelé över hela härligheten..
Sedan gick jag till Irisdahls blomsterhandel och köpte en blomma till Ann-Marie. Man vill ju inte komma tomhänt.
Hos Ann-Marie samlades hennes vänner, både med och utan hundar och vi fick njuta av en väldigt god risgrynsgröt och skinksmörgåsar och senare blev det kaffe med lussebullarr och kakor. De andra gick så småningom hem, men jag satt kvar en liten stund till och sedan följde Ann-Marie och Baxter mig till bussen.
Kommunikationerna mellan Visby och Klintehamn är verkligen bra. Den buss jag åkte hem med gick 21.45 och om jag velat hade jag kunnat åka ändå hem till Odvalds, men jag kom på att jag ju kunde passa på att få hem bilen från Preem, för de hade ringt från verkstaden och sagt att den var färdig. Så när vi kom till Klintehamn bad jag chauffören stanna vid macken och det var han bussig och gjorde. Där stod Golfen, nyservad och fin och väntade på mig. Eller fin och fin, den var ju lika lortig som när jag lämnade in den förstås, för någon biltvätt ingick inte i servicen.
Nu ska jag åka dit och betala kalaset – vanlig service inklusive kamremsbyte. Det är inte billigt att ha bil!
Ute singlar några lätta snöflingor i luften och det ser ganska kylslaget ut, men solen bryter igenom molnen då och då. Jag har tittat på Luciamorgon på tv, druckit kaffe och ätit en lussekatt, i stället för den sedvanliga smörgåsen. Nu ska jag gå i badrummet och se om jag kan snygga till mig lite, för i eftermiddag ska jag ta bussen till Visby. Jag är bjuden till Ann-Marie o Baxter på julgröt och skinksmögås i kväll och tänkte passa på att fixa lite jullklappar innan jag ska till dit.
Någon Lucia fick jag aldrig vara när jag var barn, för jag var liten till växten och mörkhårig, så jag passade inte alls in i den rollen, men jag sjöng bra, så jag har varit med i många Luciatåg. Känner du till legenden om Lucia, om inte, så kommer den här:
Lucia – legend och historia Lucia anses ha varit en historisk person och datumen för hennes födsel år 283 och hennes död år 303 är sannolika. I Luciatraditionen ingår många element som smält samman till en helhet. Hon är blandning av både Sankt Nikolaus, julbocken, Jesusbarnet och Lucifer, menar traditionsforskarna.Legender och berättelser om Lucia går tillbaka till antiken och staden Syrakusa år 283 efter Kristus. Då föddes Lucia i en adlig och välbärgad familj. Fadern var av romerskt ursprung men dog tidigt och Lucia uppfostrades av sin mor Euthycia. Moderns namn antyder att hon hade grekiskt påbrå. Lucia ville helst av allt förbli jungfru och leva ett helgat liv i Guds tjänst. Modern Euthycia hade lidit av en svår sjukdom i många år och hon blev övertalad att företa en pilgrimsfärd till Catania där helgonet Agatas grav fanns. Pilgrimsfärden och besöket vid den helige Agatas grav botade henne. I glädjen över att ha blivit botad gick Euthycia med på Lucias önskan om att skänka all egendom till de fattiga.
Fästmannen hämnades Enligt tidens sed hade Lucia blivit bortlovad som fästmö. Den blivande fästmannen kände sig lurad på den hemgift han hade väntat sig. Han insåg nu att Lucia var kristen. Det här var under den tid då den romerska kejsaren Diolectanius förföljde de kristna. Fästmannen angav Lucia som kristen för myndigheterna. Enligt legenden stack Lucia då ut sina ögon eftersom hon tänkte att det var hennes vackra ögon som fått fästmannen att intressera sig för henne. För sin trohets skull belönade Gud Lucia genom att genast ge henne tillbaka ögonen.
Lucia prövas För att pröva om Lucia var kristen anmodades hon nu av prefekten i Syrakusa att offra till de romerska gudarna. På det svarade Lucia att: ”Ett rent offer till Gud är att besöka änkorna, de föräldralösa och pilgrimerna som behöver hjälp, och det är redan tre år sedan jag gav ett sådant offer till Jesus Kristus genom att dela ut all min egendom”. Prefekten beslöt att straffa Lucia genom att skicka henne till en bordell men hon vägrade blankt. Då tände man en eld runt henne, men elden rörde inte henne. Till slut kallade man fram bödeln som stack en dolk i hennes sida. Det påstås att det var fästmannen som fungerade bödel. Efter sin död år 303 blev Lucia snart ett av den katolska kristenhetens största helgon. På den tiden var vi i Norden ännu hedningar. När Norden kristnades på 1000-talet kom Lucia till oss som ett av många katolska helgon.
Den längsta natten Seder är långlivade och det hedniska firandet av årets längsta natt satt djupt i folksjälen. Natten mellan den 12 och 13 december upplevde man traditionellt som den längsta och det hör ihop med den tidigare julianska kalendern. Den långa mörka natten var full av all slags troll och annan ondska som till exempel Lucifer. Härifrån var inte steget långt till Lucia. Det var också denna natt som julefastan inleddes och därför gällde det att proppa i sig så mycket man kunde just innan. Man festade och söp. Ännu för hundrafemtio år sedan var det bara i Västsverige som man brydde sig om Lucia. År 1927 skapade Stockholms Dagblad det första offentliga Luciatåget, en helt ny sedvänja.
Luciasången Den italienska versionen är ingen luciasång som vi tänker oss den, utan en folkvisa från Neapel, sjungen av en neapolitansk fiskare och Santa Lucia är en stadsdel i Neapel. Melodin är det enda som överensstämmer mellan den italienska och svensk versionen. Här sjunger Elvis en vers av ”Sul mare luccica”. Jag har haft en så fin inspelning med Caruso, men den är inte tillgänglig längre.
Sul mare luccica l’astro d’argento. Placida è l’onda; prospero è il vento. Venite all’agile Barchetta mia! Santa Lucia, Santa Lucia
Igår hade jag ingen blogglust, så det blev inget inlägg. Jag vet inte riktigt vad jag pysslade med på förmiddagen, men sen var jag och jobbade på Kupan. Som vanligt var det en trevlig eftermiddag och jag hoppas att kunderna tyckte det också. Jag handlade lite själv också:
Nya sovrumsgardiner. Blommorna i fönstret är förra årets julstjärnor. Jag har varit på väg att slänga dem flera gånger, men nu ser jag att det är dags att byta ut dem mot något fräschare.
När jag kom hem från Kupan måste jag givetvis prova nyförvärven och när gardinerna var på plats satte jag på teven och såg dagens avsnitt av Hemma igen, en australisk tvserie som jag gillar och när den var slut blev jag sittande. Datorn var inte ens på.
Enligt Allnakku är det Avsjonsdagen* i dag och jag granskade mina juldukar och funderade på om någon av dem kan vara något syföreningsalster. Både jag och mamma broderade ständigt förr i tiden, så jag känner till ursprunget till de flesta dukarna. Några är äldre arvegods, så vem vet? Förr var det självklart att gå på auktioner så här före jul, så visst kan någon av dem vara ett inrop från någon avsjon. Min svärfar ömmade mycket för Röda Korset och när de hade syföreningsauktion i Skolgården i Fröjel brukade han alltid ropa in någonting.
Det har varit en solig och ganska fin onsdagoch på förmiddagen tänkte jag ta mig en tur till Hemse, men kom bara till Gahms i Fardhem. Där jag var inne och köpte kuvert till SPF och papper och lite annat till mig själv.
Vägen var hemsk! Det var inte halt, men det var blött och slabbigt och jag hade en skarp sol rakt i ögonen, så trots extra solglasögon fick jag sitta och skugga med ena handen och ratta med den andra och jag mötte den ena lastbilen efter den andra, som sköljde över mig med något som liknade lervälling. Jag nöjde mig med det jag handlat och körde hem igen. Hemse får vara till någon annan gång.
Bilen har jag nu varit och lämnat vid Preem, för i morgon ska den lille Golfen få service igen. Egentligen hade jag planerat att gå hem från macken, men precis när jag skulle gå in och lämna nyckeln kom min svärson Claudio körande, så då skjutsade han mig hem. En liten promenad fick jag i alla fall, för jag när jag kom hem mötte jag en granne, som var på väg ut på en runda, så då slog jag följe med henne.
Trevlig onsdag!
*Syföreningsauktioner var och är väl ännu vanliga i december. Då är det ett behändigt sätt att inhandla julklappar. Behållningen går ju alltid till goda ändamål.
Det blev ingen Fridolfpromenad i dag, för man har ordnat så att han kan få springa ut på gården som vanligt. Jag kommer nog att hämta upp honom då och då i alla fall, men i dag väntade jag ett besök på förmiddagen, så det passade bra att inte behöva tänka på Lille Fridolf. I och för sig har det varit rätt vackert väder, åtminstone en stund på förmiddagen då det var riktigt ljust, men nu är det grått och det regnar.
Jag fattar inte vart personen som skulle komma hit har tagit vägen, för hon har inte dykt upp och när jag väntat ett tag, tog jag fram juldukarna och strök dem. Nu ligger de fint utbredda på strykbrädan i väntan på att jag ska lägga på dem. Och så skramlade det till i brevinkastet och de första julkorten ramlade ner på dörrmattan. Tack Klinte församling och Anita!
10 december – Nobeldagen är det i dag och nog känns det lite konstigt att man inte har utsett någon pristagare i litteratur, men Svenska Dagbladet har en artikel om Elena Ferrante i dag och de skriver bland annat:
Elena Ferrantes romansvit ”Min fantastiska väninna” har en sådan konstnärlig kvalitet att den vore värd ett Nobelpris i litteratur. Dessutom skulle Svenska Akademien på så sätt dessutom gottgöra försummelsen att inte ha tilldelat Ferrantes förebild Elsa Morante priset.
Elena Ferrante är en italiensk författare som valt attt vara anonym, men i oktober 2016 spreds ett ej bekräftat rykte att författaren är översättaren Anita Raja. Elena Ferrante har skrivit ett 10-tal böcker och blev internationellt känd genom Neapelkvartetten. Jag blev medveten om henne i samband med Italienska föreningens Primavera våren 2017, då den svenska översättaren Johanna Hedenberg var här och presenterade böckerna. Hon satt då på Författarcentrum på Klinten i Visby och höll på med översättningen av den fjärde och sista boken.
Neapelkvartetten följer de två väninnorna, Elena och Lila, genom livet från deras uppväxt i ett fattigt kvarter i Neapel på 50- och 60-talen. Första delen skildrar barndom och tonår, andra ungdomsår, tredje åren mitt i livet och fjärde delen skildrar medelålder och åldrande.
Min fantastiska väninna I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som…
Det här var alltså den första boken jag läste av Elena Ferrante och den var verkligen fängslande. Elena och Lila växte ju upp under ungefär samma tid som jag gjorde, så jag kunde inte låta blir att jämföra förhålladena i Neapel mot de erfarenheter jag har från den tiden. Jag läste de tre första böckerna sommaren 2017 och då kändes det nästan som om jag befann mig i Neapel.
Min fantastiska väninna är nu filmad också, men på HBO, som jag inte har tillgång till, men det kommer väl att gå att se den på något sätt så småningom.
Hennes nya namn Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.
Den som stannar, den som gårElena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.
Det förlorade barnet I den fjärde och avslutande delen i Neapelkvartetten flyttar den numera etablerade romanförfattaren Elena Greco tillbaka till Neapel för att kunna komma närmare sin älskare Nino Sarratore. Hon tvekar att ta upp kontakten med Lila, som numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen, eftersom hon är rädd för att Lila ska ta över hennes liv. Men de träffas igen när de blir grannar för ett tag och hjälper varandra med barnen. Deras vänskap blir mer jämbördig i vuxen ålder, men än en gång tar båda deras liv dramatiska vändningar och allt kullkastas.
En dag i mars 2018 var jag i Visby och då fick jag tag i den fjärde boken och den var precis lika bra som de tre första och den knöt ihop säcken på ett utmärkt sätt. De här böckerna är inte svårlästa, men de kräver att man läser dem med lite eftertanke. Det går inte att skumma förbi någonting, för då förlorar de sin mening. Jag kan varmt rekommendera dem och visst är Elena Ferrante värd ett nobelpris för sin romansvit.
Andra söndagen i advent började med regn och rusk, men det har klarnat upp och om man tittar efter ordentlig, så finns det en och annan blå glugg bland molnen. Få se om det blir så pass skapligt väder att jag går ut ett tag? Annars får jag försöka roa mig på något annat sätt.
Jag skulle till exempel kunna skriva julkort. Jag köpte lite olika kort på Kupan för ett tag sedan och det kan väl vara en lagom söndagssysselsättning att skriva i ordning dem. Ännu är det nog lite för tidigt att sända iväg dem, men gjort är gjort. Sen gäller det bara att komma ihåg att köpa frimärken. Inte blir det många gånger om året som jag sänder en hälsning via posten, eller Postnord som det heter nu, men julkort är trevligt, både att få och att sända tycker jag.
Det verkar vara en riktig tursöndag i dag förresten, för titta här! I dagens Trisskalender vann jag 150:- på adventsskrapet, så nu är de satsade pengarna betalda och dessutom fick jag jultomte nr 2.
Miljonen närmar sig!
Kommer jag att offentliggöra en eventuell storvinst, kanske vän av ordning undrar?Det är en fullt berättigad fråga och svaret tål att tänkas på. Vad är förresten en storvinst? Det beror nog mycket på under vilka förhållanden man lever. Det som är en storvinst för den ena kan vara en spottstyver för den andra. Jag är i vilket fall som helst väldigt glad för dagens vinst!
Livet efter 80 