Det blev ingen Fridolfpromenad i dag, för man har ordnat så att han kan få springa ut på gården som vanligt. Jag kommer nog att hämta upp honom då och då i alla fall, men i dag väntade jag ett besök på förmiddagen, så det passade bra att inte behöva tänka på Lille Fridolf. I och för sig har det varit rätt vackert väder, åtminstone en stund på förmiddagen då det var riktigt ljust, men nu är det grått och det regnar.
Jag fattar inte vart personen som skulle komma hit har tagit vägen, för hon har inte dykt upp och när jag väntat ett tag, tog jag fram juldukarna och strök dem. Nu ligger de fint utbredda på strykbrädan i väntan på att jag ska lägga på dem. Och så skramlade det till i brevinkastet och de första julkorten ramlade ner på dörrmattan. Tack Klinte församling och Anita!
10 december – Nobeldagen är det i dag och nog känns det lite konstigt att man inte har utsett någon pristagare i litteratur, men Svenska Dagbladet har en artikel om Elena Ferrante i dag och de skriver bland annat:
Elena Ferrantes romansvit ”Min fantastiska väninna” har en sådan konstnärlig kvalitet att den vore värd ett Nobelpris i litteratur. Dessutom skulle Svenska Akademien på så sätt dessutom gottgöra försummelsen att inte ha tilldelat Ferrantes förebild Elsa Morante priset.
Elena Ferrante är en italiensk författare som valt attt vara anonym, men i oktober 2016 spreds ett ej bekräftat rykte att författaren är översättaren Anita Raja. Elena Ferrante har skrivit ett 10-tal böcker och blev internationellt känd genom Neapelkvartetten. Jag blev medveten om henne i samband med Italienska föreningens Primavera våren 2017, då den svenska översättaren Johanna Hedenberg var här och presenterade böckerna. Hon satt då på Författarcentrum på Klinten i Visby och höll på med översättningen av den fjärde och sista boken.
Neapelkvartetten följer de två väninnorna, Elena och Lila, genom livet från deras uppväxt i ett fattigt kvarter i Neapel på 50- och 60-talen. Första delen skildrar barndom och tonår, andra ungdomsår, tredje åren mitt i livet och fjärde delen skildrar medelålder och åldrande.
Min fantastiska väninna I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som…
Det här var alltså den första boken jag läste av Elena Ferrante och den var verkligen fängslande. Elena och Lila växte ju upp under ungefär samma tid som jag gjorde, så jag kunde inte låta blir att jämföra förhålladena i Neapel mot de erfarenheter jag har från den tiden. Jag läste de tre första böckerna sommaren 2017 och då kändes det nästan som om jag befann mig i Neapel.
Min fantastiska väninna är nu filmad också, men på HBO, som jag inte har tillgång till, men det kommer väl att gå att se den på något sätt så småningom.
Hennes nya namn Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.
Den som stannar, den som gårElena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.
Det förlorade barnet I den fjärde och avslutande delen i Neapelkvartetten flyttar den numera etablerade romanförfattaren Elena Greco tillbaka till Neapel för att kunna komma närmare sin älskare Nino Sarratore. Hon tvekar att ta upp kontakten med Lila, som numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen, eftersom hon är rädd för att Lila ska ta över hennes liv. Men de träffas igen när de blir grannar för ett tag och hjälper varandra med barnen. Deras vänskap blir mer jämbördig i vuxen ålder, men än en gång tar båda deras liv dramatiska vändningar och allt kullkastas.
En dag i mars 2018 var jag i Visby och då fick jag tag i den fjärde boken och den var precis lika bra som de tre första och den knöt ihop säcken på ett utmärkt sätt. De här böckerna är inte svårlästa, men de kräver att man läser dem med lite eftertanke. Det går inte att skumma förbi någonting, för då förlorar de sin mening. Jag kan varmt rekommendera dem och visst är Elena Ferrante värd ett nobelpris för sin romansvit.
Livet efter 80 