…att det är den Tobaksfria veckan startar i dag. Sedan i mitten av 70-talet har vecka 47 varit den Tobaksfria veckan. Den är en del av det nationella arbetet Tobacco Endgame – ett rökfritt Sverige 2025 och ett tema i år är en tobaksfri skoltid.
Nog vore det önskvärt, men jag tror att det är en utopi, för när man ser sig omkring röks det lite varstans och i alla åldersgrupper och även om man jobbar just för en tobaksfri skoltid, så är det många unga som röker. Jag har väldigt svårt att tro att vi om 7 år har ett rökfritt Sverige.
Jag ska inte förhäva mig, för jag började röka när jag var 13 år. Jag gick på läroverket och var inackorderad i Visby och på vägen till skolan låg det en kiosk där man kunde få köpa cigaretter per st och få dem i en liten påse. Där hamnade en del av mina veckopengar. När jag sedan var 15 fick jag röka hemma, med viss tvekan visserligen, men det viktigaste var att man inte fick stå ute på gatan och röka. Det skulle liksom ske i smyg inomhus, så lite fel var det tydligen i alla fall.
När våra äldsta barn var små rökte vi, både Åke och jag och de flesta i vårt umgänge också. Begreppet passiv rökning fanns inte då, men det var precis det vi utsatte våra barn för. På den tiden var det de som inte tyckte om rökning, som fick dra sig undan. Hemmen pryddes med fiffiga cigarettändare och vackra askkoppar och man hade fina askar på soffbordet där man förvarade cigaretterna. Jag fick ett silveretui av Åke i present där jag kunde ha mina cigaretter.
I mitten på 60-talet, började man bli mer medveten och nu var det rökarna som fick gå ut och det var inte ok att röka överallt. När jag blev gravid med Eva och Bo och under tiden jag ammade dem rökte jag inte, så mycket vett hade jag i alla fall, men så fort den perioden var över började jag igen. Annat var det när jag blev gravid med Krister 1972, då slutade jag röka för gott och har inte tagit ett enda bloss sedan dess och Åke slutade ett år senare.
Nog är det konstigt att vi är så självdestruktiva att många av oss förgiftar våra kroppar med en massa knark, sprit och tobak. För att inte tala om matmissbruk som gör att vi äter ihjäl oss. Lever vi så miserabla liv att vi ständigt måste få någon typ av tröst?
Förresten läste jag någonstans, att om kaffet vore en nyhet i Sverige i dag, skulle det säkert förbjudas. Tänk så uppiggad man blir av koffeinet! Hur skulle det gå då? Sverige utan fikapauser – Det är väl ändå ganska otänkbart!
Trevlig kväll!
Livet efter 80 