Igår tog jag bilen och åkte på en kyrkogårdsrunda för att se till att det var någorlunda snyggt på gravarna till jul. Först var jag och hälsade på Åke och sedan på kyrkogården i Klinte och familjegraven där. Det var inte solsken, men hyfsat väder ändå, så innan jag körde hem tog jag en tur upp på Klinteberget. Det är så fint där och det är länge sedan jag var där. Det blev ingen längre promenad, för jag hade bara lågskor på mig, men en liten vända tog jag i alla fall.
Jag kom hem till en sen lunch och medan jag åt var radion påslagen och där var det tjo och tjim, intervjuer och musik om vart annat. ”Fasligt vilket oväsen”, sa jag och stängde av den och då blev det tyst och lugnt.
10 minuter senare ringde det på dörren och där stod en glad tjej, som sa: ”Här är det ingen som behöver hjälp ser jag”. Jag hade på något sätt kommit åt larmet, som jag har på handleden och oväsendet, som jag trott kom från radion, var högtalartelefonen som hör till larmet och när jag inte svarade sände de ut en hjälpande hand till mig. Det som bekymrar mig lite är att jag inte har en aning om vad som utlöste larmet? Men nu vet jag i alla fall att det fungerar om det skulle bli skarpt läge.
I dag behöver jag inte ha larmet på mig, för om en stund kommer svärmorstaxin och hämtar mig för vidare transport till röntgenavdelningen på Visby lasarett, men det är inte samma chaufför i dag som i måndags. Den här gången är det Carina som ställer upp.
Trevlig torsdag!
Livet efter 80 