Det uttrycket använde Carita i sitt inlägg om gårdagens förfärliga skolskjutning i Örebro och precis så känns det. Jag fick reda på vad som hänt när jag kom hem och satte på tv:n efter en Klinterunda.
Då hade man ännu inte riktigt koll på hur allvarlig det var. 11 döda och 6 skadade på sjukhus är onsdagens summering. 11 döda! Tänk så många anhöriga som har sorg i dag! Det är fruktansvärt och väldigt svårt att förstå. Galningar går det knappast att skydda sig emot, men hur hamnade vi i en värld där skjutningar och sprängdåd mer eller mindre hör till vardagen?
Jag gav mig alltså iväg ut igår helt ovetande om den här förfärliga händelsen, för då hade jag knappast kommit iväg. Det var lite grått och blåsigt och ett tag tänkte jag vända och gå hem igen, men jag fortsatte i alla fall.
Jag hoppades att biblioteket skulle vara öppet, för jag visste att det fanns en ny utställning och jag hade tur, för det var öppet, så jag gick och tog mig en titt. Den här gången är det René Johansson som ställer ut tittskåp. Så söta!
Jag sov länge i dag, eller jag låg i alla fall länge och sedan satt jag ett bra tag vid köksbordet och löste sudoku och Krysshalvan innan jag gick och klädde mig. Nu snurrar tvättmaskinen och om en stund är det dags att hänga tvätt.
Trevlig onsdag!
Livet efter 80 