Allhelgonadagen 1 november har vi i dag och månaden börjar med friska vindar. Jag var på kyrkogårdarna på eftermiddagen och gjorde ett försök att tända ljus och några brann i alla fall när jag åkte därifrån, men jag misstänker att de slocknat innan det hunnit bli mörkt. Annars har det varit soligt och ganska varmt i dag, runt 10º.
1.När behövde du senast vänta hemma på någon typ av leverans eller hantverkare? När jag väntade på boken som kom i onsdags. 2.Vem var din senaste gäst som inte tillhör din familj? Det ar en granne som tittade in och drack en kopp kaffe. 3.När var senaste gången du sov någon annanstans än ditt hem? I maj i år när jag tillbringade ett antal nätter i Vadstena. 4.När hade du senast oväntat besök? Förra veckan. 5.Var i ditt hem spenderar du mest tid? I sovrummet, för här står inte bara sängen, utan också datorn.
Har du funderat på att bli författare någon gång? Visst har jag tänkt tanken ibland – att skriva någonting på allvar, inte bara fylla i dagböcker och kalendrar och att blogga, men det har aldrig blivit mer än en tanke. Däremot har jag duktiga bloggvänner, som gjort allvar av sina ambitioner.
De här böckerna står i min bokhylla: ”Uppdrag utrotning”, skriven av Carita Liljendahl, ”Mina fotsteg i ditt hjärta” av Bosse Lidén, ”Minnen från mitt Inre”, av Wioleth Berg, ”Mejl från gården”, av Mien Niklasson fd bloggare som skriver kåserier i GA och så den senaste ”Med en lapp om min hals”.
Med en lapp om min hals är skriven av bloggvännen professordeutch, Christian Lehmann Gisler och den landade på dörrmattan i onsdags och igår började jag läsa om hur lille Christian 1956 sändes till Sverige genom Berlinbarnhjälpens försorg, med en rosa lapp runt resväskans handtag och en likadan rosa lapp i ett snöre runt halsen.
Det är en gripande berättelse både från barndomen i Berlin med en ensamstående, alkoholiserad mamma och två halvbröder och traumat, att som en liten 6-åring skickas iväg till ett främmande land, till främmande människor, som talade ett främmande språk, men han kom till en kärleksfull familj i Kisa och sedan blev resorna mellan Berlin och Kisa många, hem till mamma i Berlin, hem till mamma i Kisa, tills han slutligen blev kvar i Sverige för gott.
Gotland har tagit emot barn från olika håll, som varit i behov av miljöombyte. Under andra världskriget evakuerades 70.000 barn från krigets fasor i Finland hit till Sverige och till Klintehamn kom det flera stycken. Bara i min klass hade vi två ”finnflickor” Tuula och Kylliki. Det kom sommarbarn från Stockholm och bland annat min kusin Göran fick en ”sommarbror” som kom och bodde hos dem flera somrar i rad.
Under åren 1947 till 1993 fick 50 000 barn från Berlin möjlighet att få tillbringa en tid i Sverige och Norge och jag vet familjer här i närheten som tog emot Berlinbarn på 70-talet.
Tänk så många barn som far illa i krig och elände även i dag och det verkar inte finnas något slut på det. Någon fred på jorden lär vi aldrig få uppleva.
Livet efter 80 