Det är en kylslagen lördag med bara någon enstaka plusgrad, tjocka moln och blåst. Någon promenad lockar inte direkt, jag tar tåget i stället…..
Som vanligt är det Nacka144/Åke som är lokförare.
Tåget på bilden är Gotlandståget som går mellan Roma och Hesselby – En museijärnväg, för sedan 1962 finns det inga andra järnvägar på Gotland.
Tråkigt nog har jag inga nya husdjursbilder att komma med, så alla som har följt min blogg ett tag får nöja sig med gammal skåpmat.
När jag var barn hade jag och mina systrar inte så många husdjur, men vi hade en tam kråka, som vi kallade Krakow och vi fick efter mycket tjat en katt och sedan den älskade taxen Ruff.
Annat blev det ju när jag gifte mig med Åke och kom till Stenstugu. Där det var massor av djur. Någon innekatt hade de inte då, bara ladugårdskatter, men det ändrade jag ganska omgående på. Någon hund fanns det inte heller, men Åke var jägare och hade haft en setter och han ville gärna ha en jakthund igen, så vi skaffade först en pointer och sedan en till, men efter att ha fått båda två överkörda, gav vi upp tanken på hund och nöjde oss med katter.
Barnen hade inte bara katter, även om de dominerade, för det föddes kattungar nästan varje vår på höloftet, och när kattungarna klarade sig utan sin mamma ”släpade” barnen in dem. De hade nästan alltid varsin kattunge. Sen fanns det en period med både iller, kanin, vita möss, akvariefiskar, grodyngel, ödlor och vandrande pinnar.
Grållen och Svarten var ”mina katter” och de föddes på höloftet av en halvvild honkatt. Hon hade flera ungar, men hon fick bara behålla två. Sedan blev hon sjuk och så sjuk att hon måste avlivas och då stod vi där med två oförsörjda vilda kattungar. Jag hade bestämt mig för att de skulle vara ladugårdskatter och bar ut mat till dem i ladugården, men de var ju så söta…….
Så älskade de katterna blev! Två hankatter var de och vi lät kastrera dem, för att de skulle hålla sig hemma och inte springa omkring och göra fler katter. Men de föddes vilda och de blev aldrig riktigt tama. Det var bara med Åke och mig, som de kände sig helt trygga. Kom det någon annan sprang de och gömde sig. Grållen låg hela kvällarna bredvid mig i tv-stolen och Svarten låg hos Åke. Syskon var de ju, åtminstone halvsyskon, men så olika både till utseende och sätt.
Nu då? Jag skulle ju ha kunnat skaffa mig en hund, eller åtminstone en katt när jag blev ensam, men känner på något sätt att djur har styrt så stor del av mitt liv, så att det räcker nu.
Trevlig lördag!
Livet efter 80 