I dag flaggar jag för mitt tredje decemberbarn Krister, som höll på att komma som en riktig julklapp. Barnmorskan trodde att vi skulle få en stjärngosse lagom till Lucia, men så blev det inte. Julen 1972 fick vi tillbringa på lasarettet i Visby, för på den tiden fick man ju stanna ett bra tag innan man fick åka hem. En hel vecka blev vi kvar och först på nyårsafton fick vi åka hem till Stenstugu där hans syskon otåligt väntade.
Vintersolståndet inföll i morse den 22 december klockan 04.27 och nu blir det inte mörkare, utan det vänder och vi går mot ljusare tider igen. Visst känns det hoppfullt att tänka på! Man lär väl inte märka det på ett tag förstås, men så småningom blir dagarna så sakteliga längre och längre. Den här fredagsmorgonen lyser en blek sol och vi har +2º. Igår blev det riktigt ruskigt på eftermiddagen med ett ordentligt regnväder och mer av den sortens väntas visst i dag och eventuellt snö också. Det kanske rent av blir en vit jul???
Julen närmar sig och på söndag har vi fjärde advent, svartsöndag och julafton, så man kan verkligen säga att det är ”mycke nu”. Från och med i dag tar jag som vanligt några dagars jullov från det här dagliga bloggande, precis som jag brukar göra den 22/12, och återkommer någon gång fram på Annandagen med en rapport över hur vi har haft det. Får jag någon tid över och datorabstinensen slår till har jag flera månader kvar innan årskrönikan över 2023 är färdig. Så det finns att göra!
Nu vill jag önska alla, både bekanta och obekanta, en riktigt God Jul och jag vill också tacka de som skickat julkort till mig. Jag är jätteglad över dem, men precis som föregående år fredar jag mitt dåliga samvete över att jag inte skickat några själv, genom att jag i stället sänder en slant till Operation Smile. Enda nackdelen med att göra så, är att man sedan blir bombarderad med uppmaningar om att sända ännu mera pengar till deras verksamhet. Men den reaktionen får man alltid så fort man lämnar något bidrag till välgörenhet.
önskar
Livet efter 80 