…är kanske inte förbi trots allt! Jag har ju grämt mig över att jag har börjat få så svårt att gå och försämringen har kommit kvickt. Jag har fått diagnosen polyneuropati, men hittills har jag kunnat ta rejäla promenader i alla fall. Det har bara gällt att försöka stå ut den där första smärtsamma kilometern, sen har det gått bra och jag har gått 10000-12000 steg utan problem.
Under vistelsen på Sicilien var det ganska besvärligt och jag blev lite begränsad och ville inte ge mig iväg ut på några längre turer. Fötterna surrade och domnade och jag fick ont i benen och kände mig allmänt vinglig.
Innan jag åkte hade jag beställt ett par kompressionssockor, men de kom först samma dag vi skulle åka, så jag provade dem aldrig, men igår tog jag på dem och i morse upptäckte jag till min förvåning att fotproblemen som genom ett under är borta! Fötterna kändes helt normala när jag gick omkring här hemma. Inte ens när jag stod och fönade håret kände jag av dem. Det brukar jag annars göra sittande på toan. Nu kunde jag stå framför spegeln.
Så sockorna åkte på i dag igen och när morgonpysslet var avklarat gick jag glad i hågen ut på en Klinterunda, för det är en solig och fin dag med behagliga 19º, men jag fullföljde inte planen, för jag fick så ont i benen, så jag vände på halva vägen. Det blev bara Barkan fram till Djurgårdslundsvägen och tillbaka. Fast det kanske var dumt att vända, för när jag väl kom hem kändes det ganska bra.
Även om nu sockorna inte fixade mina problem med benen och gångförmågan, så ska jag absolut köpa flera par (med tå), för om det var så enkelt att slippa det irriterade surrandet och domningarna är de absolut värda sitt pris. Eller jag kanske skulle prova knästrumpor??
Nästa vecka ska jag till Vc i Hemse och då ska jag prata med läkaren där om vad som finns att göra. Jag vill ju kunna få några rörliga år till…..
Nu ska jag fixa till lite lunch, sen behöver mitt eukalyptusvide, Hakuro Nishiki, ansas lite.
Trevlig tisdag!
Livet efter 80 