Tarik Saleh var behaglig att lyssna på och det var varmt och skönt i solen, så det blev 90 behagliga minuter i hans sällskap igår. Nu intresserar väl kanske inte just det där med hans filmskapande så mycket, men han hade en vacker och lugn röst och spelade i alla fall några låtar som jag gillade, så han får godkänt.
När han pratat färdigt tog jag på mig promenadskorna och gav mig iväg på en motionstur. Jag gick på Barkan och där var det lugnt och stilla och behagligt skuggigt. När jag gick där på motionsspåret fick jag se en stig, som jag inte gått förut och vek in på den. Den var stor och bred till att börja med, men smalnade av mer och mer. Jag gick och gick och till slut hade jag funderingar på att vända, men jag tänkte att någon gång måste jag ju komma fram någonstans och det gjorde jag givetvis. Men det blev en ordentlig vända, för innan jag var hemma igen hade jag gått över 4 km och då var jag onekligen ganska svettig.
När jag gick där på den smala stigen tänkte jag på det där med fästingar. Flaskan med fästingspray stod givetvis hemma. Jag hade ju inte tänkt mig en så här äventyrlig promenad, för i så fall hade jag sprayat benen ordentligt innan jag gick hemifrån. Jag kände hela tiden strån, grenar och ormbunkar som svischade mot ben och armar. Äsch, det kan väl inte vara så farligt!
Men det var det, för när jag kom hem, fick jag se några små svarta prickar på mina ljusa långbyxor och när jag granskade dem närmare med förstoringsglas, upptäckte jag att det var såna där små äckliga nymfer. Jag klädde av mig alla kläder och la dem direkt i tvättmaskinen och sedan ställde jag mig i duschen. Trots det, kunde jag i dag plocka bort två fästingar med hjälp av en pincett. De hade tydligen hunnit bita sig fast i vaden innan jag duschade och inte spolats bort. Den stigen kommer jag aldrig mer att gå!
Ny vecka är det igen och jag behöver jämna till gräsplättarna och så ska jag åka till Suderviljan och se om de har något jag kan plantera på gravarna.
Livet efter 80 