Mamma och Pappa

Även om det är många år sedan mina föräldrar gick bort minns jag dem med glädje och tacksamhet.

Mamma Stockholmsbruden som hamnade på Gotland. Det låter så modernt med cykelsemester på Gotland, men det är inte alls något nytt påfund, för under just en sådan träffades mamma och pappa. Efter många kringelikrokar, så blev de ett par, men då i Stockholm, så där är jag född. Men jag var bara ett par år när vi flyttade till Gotland.

Mamma var en duktig sömmerska och hon sydde inte bara till oss barn utan även för andra, men inte i så stor utsträckning. Hon fick tre barn på mindre än sex år och så omodernt som vi bodde de första åren, hade hon nog full sysselsättning med barn och hushåll. Hon sydde allting till oss, till och med ytterkläder.

Det var roligt att ha en mamma som var från Stockholm, för då fick vi ofta åka dit och hälsa på släkten. Lite fintaliga blev vi också och ibland blev vi  retade i skolan för att vi pratade annorlunda än de andra barnen. ”Har du varit ute på hamnpiren?” kunde någon lustigkurre fråga.

Mamma blev ensam med oss tre tonårsflickor, när hon var bara 44 år och då fick hon jobb på Åvallegården (ett pensionärshem), där hon sedan blev kvar tills hon gick i pension. I dag kan jag inte göra annat än att ha dåligt samvete för att jag inte var ett bättre stöd för henne än jag var, då pappa gick bort, men jag får väl ursäkta mig med att jag just då hade fullt upp med att hitta min väg i livet.

När jag själv fick barn var mamma ett stort stöd, som jag alltid kunde vända mig till och nu sydde hon flitigt igen. Eva fick många fina klänningar.

Mamma föddes 18/9 1913 och dog 7/7 2002, så hon var 89 år gammal när hon lämnade oss.

Vi hade inte bil, så det blev många och långa cykelturer och innan vi var så stora att vi kunde cykla själva, spände han fast en cykelkärra på sin cykel och där placerade han en låda, där vi barn fick sitta/ligga.

Jag kan inte låta bli att jämföra de cykelturerna med bilutflykterna Åke och jag bjöd våra barn på när det blev söndag. Hur roligt kan det ha varit för dem att åka ut och se på åkrar? Jag önskar att de fått uppleva lite mer av det mina föräldrar gav mig och mina systrar.

Pappa skrev underbara brev, brev som jag önskat att jag hade kvar i dag, men mamma var en kastare, så de finns inte kvar (tyvärr har jag nog ärvt det draget av henne). När jag gick på läroverket i Visby fick jag brev från pappa adresserade till ”Lindrigt studerande Ingrid Svanborg”. Han hade en härlig humor och det fanns väl nästan ingen i Klintehamn som han inte hade öknamn på. Landsfiskalen kallade han till exempel för Landsvägsgalen.

Pappa föddes 6/9 1908 och avled 23/10 1957, bara 49 år gammal.

Jag sörjer över att pappa aldrig fick träffa sina barnbarn, för han hade varit en underbar morfar.