Corona/Spanskan

När jag läser om coronavirusets härjningar kan jag inte låta bli att tänka på vad  Märtha skrev i en kommentar till mig efter gårdagens deppiga inlägg:”Coronaviruset verkar vara en ”pressdemi”, som sprider sig mest genom sociala och andra media”. Det tycker jag var ganska välfunnet och pressdemi är ett bra ord för vad som händer nu. Givetvis ska utbrottet inte nonchaleras och det är ingenting att skämta om, men en viss hysteri har verkligen brutit ut i media.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på Spanska sjukan, pandemin som skördade mellan 50 och 100 miljoner offer runt om i hela världen under åren 1918-1920. Det var en influensaliknande sjukdom, som främst angrep unga vuxna, inte äldre och svaga människor som ju oftast är de som insjuknar annars.  Som barn hörde jag talas om äldre anhöriga som varit sjuka i spanskan och det gick hemska historier om svåra febrar som fick svetten från madrasserna att droppa ner på golvet under sängen. Bland de fem från Klinte socken, som dog i spanska sjukan 1918, var en min kusin Görans morfar Theodor; enligt Görans släktforskning  Svanborg.se.

Mina svärföräldrar var i Amerika då och svärfar arbetade som chaufför och berättade att en av hans arbetsuppgifter när spanskan härjade som värst, var att åka runt i Boston och plocka upp lik från gatorna och köra dem till ställen där de förvarades i avvaktan på identifiering och begravning.

Så illa tror jag inte att det kommer att bli den här gången, för i dag har vi en helt annan beredskap och framför allt kunskap om hur en epidemi ska stoppas. Jag läste någonstans att antalet nya insjuknade i Kina redan har börjat minska. Och här i Sverige jagar man nu de människor som de sju som insjuknat i corona har varit i kontakt med.  Det finns nog hopp för oss!

avdelare42

I kväll ser jag finalen av På Spåret och sedan Skavlan där Josefin Nilssons syster, Marie Nilsson Lind, ska medverka och berätta om Josefin och om boken hon skrivit om hennes liv, Josas bok.