Det är en grå måndagsmorgon, precis lika grå som söndagen var, men jag muntrar upp mig med några bilder från gårdagens farsdagsfirande. Jag tycker att de kan passa bra till Caritas Glada måndag.
Det var så stilla och vackert på Fröjel kyrkogård igår.
Lunchen på Stenstugu var välsmakande och trevlig som vanligt. Eva bjöd på en god Pasta al Forno och båda sönerna med familjer var samlade för att gratulera pappa Claudio.
Pappa Edoardo och Alba
När vi ätit färdigt och suttit och pratat en stund skulle ungdomarna vidare till andra pappor och jag åkte hem jag med. När jag kom hem satte jag mig framför tv:n och tittade på Rolf Lassgårds film Min store tjocke far på SvtPlay. Jag trodde faktiskt att jag sett den förut, men jag kände inte igen den alls. Nu är den i och för sig över 30 år gammal, så jag kan ju ha glömt den. Den var rätt konstig och ingenting som man blev direkt glad över, men Rolf Lassgård och ju alltid Rolf Lassgård.
Det är samma gråa trista höstväder den här lördagsmorgonen som de senaste dagarna. Igår småregnade det hela dagen och verkar bli något liknande den här lördagen också.
Men jag struntar i vädret och Hoppar på tåget i stället. för som vanligt på lördagarna inbjuder lokförare Åke till en tur och veckans tema är Påse och då kom jag helt osökt att tänka på vår gamla gotländska tradition med påsar vid större kaffekalas.
Ett ordentligt kaffekalas skulle innehålla minst sju sorters småkakor, plus givetvis bullar, någon mjuk kaka och tårta. Ingen orkar ju äta så mycket kaffebröd på en gång, men alla skulle ta av alla sorter och det man inte orkade äta upp direkt, fick man ta med sig hem i en påse. Att inte ta för sig av alla sorter ansågs nästan oartigt. Innan det blev dags för tårtan delades det ut påsar, så att gästerna fick plats för tårtbiten på assietten.
Nu tror jag nog att seden med kakpåsar har dött ut (rätta mig gärna om jag har fel). Men det var populärt förr i tiden och barnen gladdes åt när Åke och jag varit på kalas någon kväll och de hittade ett par kakpåsar på köksbordet, när de kom ner på morgonen dagen efter. Det hände till och med att någon av dem ringde oss och bad att vi inte skulle äta upp alla kakor, utan ta med dem hem.
Med ett sådant här dignade kaffebord som vi blev bjudna på när Gaetano fyllde år, borde det verkligen ha funnits påsar, för jag orkade i alla fall inte ta av alla sorter.
Man måste dock ha en plan för vad man stoppade ner i påsen! Mjuka kakor och mördegskakor tillsammans i en påse är till exempel ingen höjdare, för innan man kommer hem är alla kakor mjuka. Och pepparkakan var man tvungen att äta upp, för man ska passa sig att blanda pepparkakor med andra kakor, blir de liggande för länge i påsen smakar allting pepparkaka.
Jag glömmer aldrig när jag jobbade på Pensionat Sjövik när jag var tonåring och vi hade en bröllopsmiddag, som fram på nattkröken avslutades med ett stort kaffebord. Brudgummen, som blivit lite rund under fötterna under kvällen, fyllde en kakpåse med småkakor och sedan toppade han den med en ordentlig bit gräddtårta. Vi ”flickor” förfasades – Såg ni var han gjorde?!? Ja, du milde tid vilka minnen man har. Tack för att du hjälpte mig plocka fram dem Åke!
Trevlig lördag!
Och glöm inte att ställa tillbaka klockan en timme i kväll, för i morgon är det vintertid.
Visst finns det en hel del vinterprydnader till gravarna redan på Suderviljan, det upptäckte jag på gårdagens shoppingrunda, så nu kan jag lägga upp en plan inför kommande helg. Lyktorna står redan uppradade på diskbänken, redo med nya batterier. Jag vet att det är charmigare med levande ljus, men det blåser ju så hemskt hela tiden, så det är hopplöst att få dem att brinna.
Sen fortsatte jag min promenad till Coop och fick handla det som stod på min lista och på hemvägen tog jag en sväng in på Åvallegården, för jag ville ta några aktuella foton därifrån, till det jag egentligen ville skriva om i dag.
Jag vet, jag har skrivit om det förut, men i början av 50-talet, när min familj flyttade till det här huset i Vallekvior, blev vi närmaste granne med en byggarbetsplats, äldreboende Åvallegården.
När mamma sedan blev änka 1957 behövde hon ett jobb och då fick hon en tjänst på Åvallegården som biträde. Hon arbetade där i lite drygt tjugo år, tills hon gick i pension och sina fem sista år i livet blev hon själv en av de boende och även svärmor Rut bodde där några år. Kanske är det därfördet svider lite extra i hjärtat när jag läser om att Åvallegården går samma öde till mötes som f.d. Klintehemmet. Verksamheten läggs ner och byggnaden går en okänd framtid till mötes.
Åvallegården, som i dag har 24 platser, stängs vid årsskiftet och samtliga boende erbjuds att flytta till Odvalds.
Lite drygt sjuttio år sedan jag som barn såg Åvallegården växa till sig har jag det senaste året gått en promenad då och då och tittat på hur det nya särskilda boende på Odvalds utvecklats. Där kommer det att bli plats för 60 boende i ett plan.
Det nya särskilda boendetpå Odvalds i Klintehamn (jag har inte lyckats klura ut vad det ska heta) De här fotona tog jag i måndags.
Om man jämför miljön vid Odvalds med den på Åvallegården, ser det här mera ut som ett fängelse än ett boende. Fast det kommer säker att se annorlunda ut när man kommer igång med planteringar av de stora markytorna. Det ska vara färdigt för inflyttning till årsskiftet 25/26.
I dag är det en mulen och småregnig onsdag och så ska det visst förbli, i alla fall enligt radions väderleksrapport, så det var ju tur att jag var ute igår. Jag lär nog hålla mig inomhus, om jag inte får någon avisering om att den efterlängtade musen anlänt till Coop förstås.
Här kommer min tolkning av veckans Hoppa på tåget. Det är lokförare Åke som inbjuder till en tågresa.
Tre personliga småsaker som inte betyder så mycket för någon annan än mig själv.
Igelkotten i kristall är ett inköp från Sahlbach när jag var där på en skidresa med jobbet (Payex) 1993 och Skarabén har jag fått av en god vän (nu avliden). De små porlinsskorna är en gåva från min moster Greta, som inte heller finns i livet.
Jag tog en titt i Åke-lådan också, där jag förvara personliga minnen och småsaker.
Åkes älskade GameBoy (och det var Tetris som gällde), hans tuffa solglasögon, klockan med väckningsfunktion, som han var så stolt över och beviset på att han fick köra hjullastare, Fåniga saker att spara på kanske, men ändå svåra att göra sig av med.
Det blev verkligen en innedag igår för det var riktigt ruskigt. I och för sig kom det inga större mängder regn, 10 mm tömde jag ut i morse, men det blåste hemskt. Jag ägnade mig åt städning på förmiddagen och sedan löste jag korsord och såg på TV. Just nu ser jag på andra säsongen av den svensk-danska serien Bron på SvtPlay.
I dag finns det all anledning att hissa flaggan igen, för äldsta barnbarnet Gaetano fyller år och i och med det är höstfylleriet avklarat. Nu ser vi fram mot decemberfirandet!
Gaetanos första besök på Stenstugu sommaren 1990
I eftermiddag blir det en tur till Visby på årsdagskalas.
Det är en solig och vacker onsdagsmorgon den här 1 oktober 2025 och jag har suttit ute ett bra tag på morgonen och njutit i solskenet. Det har börjat blåsa lite, men på uteplatsen på baksidan var det lä.
Igår kväll satt jag och såg en tysk film på SvtPlay som Googles Filmtopp rekommenderat. En Oscarsbelönad film från 2006, som heter De andras liv. Filmen utspelar sig i Ösberlin under åren 1984 och 1985, och handlar om hur stasi bevakar de medborgare som inte anses stödja regimen. Jag tycker att filmen var jättebra!
Jag hade faktiskt svårt att somna igår kväll, för jag kom att tänka på bussresan vi gjorde till Dannenberg i Tyskland med Gotlandsflis våren 1991, då muren fallit lite drygt ett år tidigare. Gotlandsflis hade ett sågverk i Dannenberg och nu skulle alla anställda med ”respektive” få se det.
Här är en bild från Dannenberg, med glada gotlänningar som tittar ut genom fönstret.
Dannenberg ligger i det som då var Västtyskland, men vi var inne i det forna Östtyskland också och tittade och det var ett, trist och grått landskap som mötte oss när vi kom över gränsen och städer och samhällen såg väldigt armodiga ut.
Här går vi längs gränsen mellan Öst- och Västtyskland och tittar
Det var vår första bussresa och trots att den väl kanske var ganska strapatsrik, vi fick t ex ingen övernattning på själva resan. Man körde nonstop och vi fick sitta i bussen och sova, men det gav ändå mersmak och sedan gjorde vi många bussresor ner genom Europa.
Nu ska jag ta en promenad till kiosken, för jag skrapade en lott i morse och vann 60:-, så jag ska lösa in den mot två nya.
…. den 30 september 2005 var Åke och jag i Visby och var med i en demonstration genom stan. Det var den första och enda gången vi var med på något sådant och ändamålet var att protestera mot Rederi AB Gotlands förslag att höja färjepriserna med 30%
Man hade förväntat sig att 10.000 gotlänningar skulle ställa upp, men det är tveksamt om det var så många, men mycket folk var det. Samlingen var på Östercentrum och när alla skulle igenom Österport för att kunna komma in i sta´n blev det trångt. Marchen gick ner till Almedalen med landshövdingen i spetsen och där var det sedan tal och musik.
Nu kan man läsa i helgotland.se att en ny demonstration mot färjepriserna är på gång. Den 7 oktober vill initiativtagaren, Marlene Jakobsson, att gotlänningarna ska samlas på Hamnplan och tända ljus i en tyst manifestation mot de höga färjepriserna, som gör att familjer med anhöriga både på Gotland och fastlandet har svårt att hålla kontakten. Marlenes mål är bra mycket större än vid demonstrationen 2005 – 61.000 ljus vill hon se brinnande på Hamnplan 7 oktober!
Det om detta! I dag är det ännu en ganska solig och vacker morgon, men ganska kylslaget. Nu vid halvtio-tiden är det bara 8º. Helge har namnsdag och enligt Allnakku är det Flainbåddns dag.
Flainbådd eller flainskalle betyder flintskalle, som är ett tydligt tecken på en mogen man, och den är nog mera populär bland kvinnor än bland männen själva. Nyare benämningar är bredband eller framgångsfrisyr.
Livet efter 80 