Skam den som ger sig

Igår gick jag ut på en promenad efter lunch. Jag tänkte göra ett försök att hitta den där checkpointen som jag letat efter två gånger förut och det passade bra att gå i skogen, för det blåste rätt isiga vindar.

I Vallekvior har all snökrokus vissnat och i stället är det nu den Gotländska Nunneörten som blommar längs vägkanten.

När jag kom in i skogen funderade jag på hur jag skulle gå och tog en lite annorlunda väg än förra gången. På kartbilden fanns det en stor sten alldeles ute vid stigen och när jag trott mig hitta rätt bumling gick jag in i terrängen där, korsade efter ett tag ett vattenfyllt dike och lite längre in i skogen fick jag, efter en liten stunds klivande bland tuvor och nerfallna träd, syn på vad som skulle kunna vara ett röse och det var precis vad jag letade efter. Enligt gps:en var jag på rätt ställe. ”Här måste det vara”, sa jag högt! Och där stod den!

Tredje gången gillt

När jag letat mig ut till stigen igen dök det helt plötsligt upp två personer från skogen. ”Vi är ute och orienterar,” sa mannen, som på något sätt var bekant och efter lite frågor fram och tillbaka visade det sig att vi varit på samma bussresa med Karlsson till Gardasjön i april 2003, ganska precis för 18 år sedan alltså. Det var en väldigt trevlig resa där vi även besökte Venedig och sedan Bodensjön och Mainau på tillbakavägen.

Paret, som nu bodde i Visby, var hängivna hittaut:are. De åker Gotland runt och letar checkpoints och det här var den sista de hade kvar i Klintehamn och de höll med om att just nr 121 varit i knepigaste laget, eftersom den låg rakt ute i terrängen och det inte fanns någon stig dit.

När jag kom hem kollade jag i mina fotoalbum, för de där första bussresorna var jag väldigt organiserad och tillsammans med fotona sitter kartor, deltagarlistor och ett referat från respektive resa. Det har jag haft glädje av många gånger när jag stött på folk som vi har åkt tillsammans med på olika resor. Jag är lite ansiktsblind och har svårt att känna igen folk ibland. Jag vet att jag eventuellt kan ha sett dem, men sen är det blankt.

Venedig 2003

Innan jag satte på eftermiddagskaffet och parkerade framför tv:n för att se McLeod´s Döttrar tog jag mig en dusch. Jag litar inte helt på det där fästingmedlet när man går i så snårig terräng.

I dag lyser en ganska blek sol och det var -1,5º i morse, men temperaturen lär väl stiga under dagen. Få se om jag kommer ut något den här torsdagen. Jag väntar på besök av en ordförande, så det beror lite på när hon kommer.

Dagens ordspråk:
I krig och kärlek är alla medel tillåtna.

Trevlig torsdag!

21 reaktioner till “Skam den som ger sig

  1. Kul att träffa ”bekanta” i skogen så där oförhappandes! Och vad b a att ni båda till slut kom ihåg var ni träffats tidigare!! 🙂
    Hoppas det blir varmare idag än igår, då frös jag nåt otroligt när jag satt still och rensade….. 😦
    KRAM/Susie

  2. Vilket kul sammanträffande. Jag har också mycket foton från mina resor men jag skäms nästan för att säga att de fortfarande ligger i en låda. Jag får nog ta mig i kragen och sortera dem så jag kan sitta och minnas, för det blir nog inte så mycket resande framöver. Kram

  3. Grattis till fyndet av nr 121! Du fick lön för mödan, för jag kan tänka att det kändes bra när du hittade den! Tipsade du dina bekanta från resan om den, eller hade de redan hittat den?
    Vilken fin nunneört ni har på Gotland! Jag har gul nunneört i en rabatt här, men den är mera oansenlig.
    Igår kom jag iväg på en promenad, men jag gick inte bort till ängen där backnejlikorna växer; det blåste kalla vindar och där är inget lä alls.
    Ha det gott, kram, Monica

    1. De hade minsann hittat den!
      Den här gotländska finns bara på några ställen här på ön och Klintehamn med omnejd är ett av dem.
      Kram

  4. Grattis till att du äntligen hittade den! Tredje gången gillt brukar stämma 😀 Lite lustigt att ni sprang på varandra så där mitt ute i skogen men ibland möts man på oväntade ställen.

    Venedig är en fin stad som vi besökte något år tidigare.

    Kram och och god torsdag!

  5. Grattis till upphittandet av nummer 121, fenomenalt bra jobbat Ingrid.

    Bussresor gillar jag, det är något speciellt med det, åkte mycket sådant förr. Minns en färd till Danmark med hyresgästföreningen, vi åkte ett år varvid vi året efter blev förbjudna av huvudorganisationen att åka dit igen, vi fick absolut inte köra på bussen i Helsingborg, lösningen blev att vi ”parkerade” på nämnda färja.
    Sen var man ju tvungen att köra av i Danmark för att vända 😉

    Alltid trevligt att träffa gamla bekanta, är själv bedrövlig på att känna igen människor, och Venedig….dit vill jag åka någon gång.

    Ha det fint Ingrid.

    1. Bussresor är dessutom perfekt när man är ensam. Man har folk runt sig helt tiden, men går tillsammans och man äter tillsammans. Hoppas kunna komma iväg på någon snart.
      Ha det gott själv!

  6. Oj kan en checkpoint vara så dold. Tur att du gav det en chans till.
    Den färgen på nunneört skulle jag vilja ha. Jag har bara den vanliga gula.
    Kram/Kicki

  7. Så roligt både med 121 och dina reskamrater! Inte lätt att komma ihåg folk man reste med 2003, tänker jag, men så organiserat av dig att spara listor tillsammans med foton. Familjen gjorde en resa till Garda 1998 och då gjorde vi en utflykt till Venedig också, det var så vackert och intressant. Maken var lite motsträvig till gondol, men efteråt var han nöjd.

  8. Skönt att du äntligen hittade platsen. Ni har så många vackra och speciella blommor på Gotland. Blir lite avundsjuk.

    Klockan är mycket så jag önskar dig en god natt och sov gott!
    Kram

  9. Bra jobbat att du hittade även denna checkpoint – och vilket trevligt sammanträffande!
    Nu börjar nunneörten i gräsmattan blomma här också – de är fina tycker jag 🙂
    Ha en fin fredag!
    Kram

  10. Tror inte jag var reseledare för den resan, men vet inte. Har gjort flera Gardasjön för Karlsson, men minns inte när. Du får kolla på listan.
    Vacker nunneört.

Kommentarer är stängda.