…att frågar man i bloggen får man svar! Under årens lopp har jag ställt många frågor om både det ena och det andra i mina bloggar och alltid fått svar från kloka människor. Nu är det min tur att svara på en fråga!
I dag fick jag ett så fint julkort från Eva i Uppland och inte bara det kortet, utan också ett handskrivet brev (när fick man annars det senast?) och med brevet följde ett kort och det är om det kortet frågan rör sig.

Evas man har ett gammalt vykort, som man tror är från 1925-1930 och på kortets framsida står det att det föreställer en Loisarstang från Hablingbo.
Det är ju inte helt lätt att förstå gutamålet, men en loisarstang är detsamma som en lysstång och lysstänger finns på många fiskelägen på Gotland.
Förr tände man eldar på stranden när man gav sig iväg ut i mörkret för att fiska. Då fick ljusskenet från eldarna underlätta för fiskarna att hitta rätt när det skulle iland igen.
Sedan kom någon på, att om man reste en hög stång och satte en metallkorg högst upp och eldade i korgen, blev det ännu lättare för fiskarna att hitta inseglingsrännan.
Det är helt enkelt en form av fyr, som kallas vippfyr. Den var jobbig att sköta! Det måste ju hela tiden finnas en man som såg till att elden inte slocknade och det gick åt mycket ved för att hålla den vid liv, så när fotogenen kom hissade man upp en fotogenlampa i stället och när man sedan fick elektricitet framdragen fick fiskarna el i sina inseglingslyktor.

Nu är det dags att gå till sängs även för en nattkråka. Jag har suttit framför tv:n hela kvällen och sett först på På Spåret och så några avsnitt Kara Para Ask. Det är väl lite larvigt att använda dyrbar tid till att sitta och glo på slikt, men det känns tryggt på något sätt. Man vet vad man får. 😉
Godnatt!
Vilken intressant historia med lysstången! Jag hade ingen aning om vad det var när jag såg bilden! Alltid lika roligt att lära sig något nytt!
Vi har också sett På spåret förstås, och sen serien ”Vi” på ettan. Den är väl sådär, men lite underhållande i alla fall.
Idag hade vi faktiskt solsken och då såg man hur smutsiga fönster vi hade. Så maken gav sig ut och putsade fönster!
Trevlig helg önskar jag dig!
Kram, Monica
Roligt att jag kunde komma med något nytt. Här är det en mulen och grå lördag, så jag slipper putsa fönster, men grattis till solen!
Kram
Vilka intressanta berättelser! Jag har aldrig hört om en sådan där lys-stång – man lär sig massor via vännernas bloggar!
Man lär verkligen så länge man läser bloggar.
Kram
Och här öster om Helsingfors har vi också sett på På spåret! Klarade lite mer nu än i förra veckan. Loisarstang var intressant, någon liten tomteklocka i min hjärna ringde och sa att jag läst om sådant tidigare, sett en bild. Min österbottniska språkhjärna borde ha klurat ut vad ordet betyder, men den ville inte. Med hjälp av de dialekterna kan man klara av lite av både gotländska, älvdalska, norska och isländska – alla de varianterna är ju gammal svenska. Roligt!
Det skulle inte alls förvåna mig om det finns liknande anordningar på andra håll. De nordiska dialekterna har lika många likheter som olikheter.
Kram
Så intressant! Visste inget om den sortens stänger. Bloggvärlden är som en uppslagsbok. Kram
Ja, vi lär oss och lär oss!
Kram
Tack för den intressanta förklaringen. Om jag inte har helt fel så har jag sett en sådan tidigare, kanske i ett blogginlägg jos Bosse. Dock visste jag inte vad det var men nu vet jag. Man lär sig verkligen mycket genom bloggarna!
Kram och god lördag!
Jag har nog haft några blogginlägg också bland annat från Kronvall i Eksta och Valbyte i Västergarn och där har nog lysstängerna varit med.
Kram
Ett vackert kort med domherrar. Har också lärt mej nya saker av ditt inlägg.
Kram
Så bra att jag kunna bidra till ditt vetande.
Kram
Förr var det väl en livsnödvändighet med lite ledsagning av en sådan anordning om man var ute och fiskade till havs, en fin historia där tycker jag…tilltalar mig verkligen.
Är ju mycket för historia så det är ju som det är, intressant.
Ja, ett och annat svar kanske man kommit med, och fått….en blogg kan man ha till mycket.
Ha det underbart nu.
Det kanske tillhör ”värdelöst vetande”, men det är ju trots vår kultur.
Kram