Otäckt minne

En rubrik på Helagotland.se väckte otäcka minnen till liv:
Drunknande dör tyst och omgivna av badare

Det är ungefär 70 år sedan, men jag minns det ännu, den där dagen jag var med familjen och badade i Djupvik. Jag vet ju inte om det hände den dagen då det här fotot togs, men varje gång jag ser det tänker jag på händelsen.

Här sitter vi i Djupvik Tant Lisa och hennes son Roland och pappa och så jag och lillasyster Kerstin

Det blir fort djupt när man badar i Djupvik och jag var nybörjare på att simma och jag simmade rakt ut och när jag inte orkade simma längre skulle jag ställa mig upp, men då bottnade jag inte. Jag minns en kamp och sedan ingenting förrän jag vaknade till liv uppe på stranden. Pappa, eller mamma eller någon annan hade sett mig, men det var pappa som räddade mig. Hade jag inte blivit uppmärksammad, hade jag dött den dagen!

 

24 reaktioner till “Otäckt minne

  1. Usch, fy, så fruktansvärt!!! Jag ryser när jag tänker på den lilla flickan på djupt vatten. Så glad att du finns idag!
    Stor kram, Monica

      1. Idag stod den artikeln i vår tidning (Sydsvenskan). Usch så hemskt, men kanske nyttigt att veta?
        Kram!

  2. Åh fy så hemskt!
    Det var väl en evig tur att du upptäcktes. Jag förstår att minnena kan dyka upp igen ibland.
    Kram/Kicki

  3. Riktigt läskigt. Hoppas att du efteråt ändå kom över rädslan att vara i vatten. Livsviktigt att ALLA får lära sig simma. Åtminstone så att man kan simma 200 meter. Simkunnigheten har tom försämrats på senare år. Det finns skolor som dragit ner på skolbarnens simträning i badhus….för att spara pengar. Åter dags att propagera för att alla ska ha rätt att vara simkunniga!! Tänk om din pappa inte hade varit simkunnig!!
    Kram

    1. Nej, jag fick ingen rädsla för vatten utan fortsatte att bada som vanligt efter den händelsen.
      Pappa och hans bröder var riktigt duktiga simmare, mamma däremot vågade aldrig sig ut på djupt vatten. Så det var tur att pappa fanns med vid stranden den gången.
      Kram

  4. Det är en fruktansvärd känsla att upptäcka att man inte bottnar. Tur att det gick bra. Jag har nog alltid bara simmat längs med stranden och inte rakt ut.
    Kram

  5. Fy vad otäckt förstår din känsla. Åkte alltid till Dalarna och flugfiskade förr och då snubblade jag och hamnade i tjärnen. Vattnet gick till hakan och jag var ensam. Nästa minne ligger jag på stranden men hur jag tog mej vet jag inte.
    Kramar

  6. Samma reportage stod i min tidning i morse. Vilken hemsk upplevelse både för dig och dina föräldrar. Du hade verkligen tur. Kram

  7. Usch vilket otäckt minne!
    Ibland är det tur att man inte är ensam, och att andra ser vad som händer. Att varit nära döden är något som finns med hela livet och som poppar upp när något påminner. Jag har också ett sådant, otäckt, minne.
    Är glad att du finns Ingrid!
    Kram

    1. Sitter och lyssna på Stina Wollter som pratar om döden. Jag är glad att jag fick leva och inte dog den där sommardagen i Djupvik.
      Kram

  8. Jag var också med en en för mig lite otäck händelse i vatten och har sedan dess haft drukningsskräck. På senare år har jag gått på vuxensim, men är nästan lika feg med det där när jag inte bottnar.
    Usch, sånt sitter i!
    Kram

    1. Jag klarade det bra och fick ingen skräck för vatten även djupt, men jag har tänkt på det många, många gånger.
      Kram

Kommentarer är stängda.