En rubrik på Helagotland.se väckte otäcka minnen till liv:
Drunknande dör tyst och omgivna av badare
Det är ungefär 70 år sedan, men jag minns det ännu, den där dagen jag var med familjen och badade i Djupvik. Jag vet ju inte om det hände den dagen då det här fotot togs, men varje gång jag ser det tänker jag på händelsen.
Det blir fort djupt när man badar i Djupvik och jag var nybörjare på att simma och jag simmade rakt ut och när jag inte orkade simma längre skulle jag ställa mig upp, men då bottnade jag inte. Jag minns en kamp och sedan ingenting förrän jag vaknade till liv uppe på stranden. Pappa, eller mamma eller någon annan hade sett mig, men det var pappa som räddade mig. Hade jag inte blivit uppmärksammad, hade jag dött den dagen!
Livet efter 80 
Usch, fy, så fruktansvärt!!! Jag ryser när jag tänker på den lilla flickan på djupt vatten. Så glad att du finns idag!
Stor kram, Monica
Ja visst är det ruskigt att tänka på. ♥
Idag stod den artikeln i vår tidning (Sydsvenskan). Usch så hemskt, men kanske nyttigt att veta?
Kram!
Vi får alla hjälpas åt att hålla koll på de badande när vi är vid stranden.
Kram
Åh fy så hemskt!
Det var väl en evig tur att du upptäcktes. Jag förstår att minnena kan dyka upp igen ibland.
Kram/Kicki
Den rubriken tog verkligen tag i mig! Kram
Vilket hemskt minne. Tur att rådiga vuxna fanns i närheten ❤
Kram
Ja, det var verkligen tur!
Kram
Ett otäckt minne … tur att det gick bra!
Kram
Verkligen!
Kram
Riktigt läskigt. Hoppas att du efteråt ändå kom över rädslan att vara i vatten. Livsviktigt att ALLA får lära sig simma. Åtminstone så att man kan simma 200 meter. Simkunnigheten har tom försämrats på senare år. Det finns skolor som dragit ner på skolbarnens simträning i badhus….för att spara pengar. Åter dags att propagera för att alla ska ha rätt att vara simkunniga!! Tänk om din pappa inte hade varit simkunnig!!
Kram
Nej, jag fick ingen rädsla för vatten utan fortsatte att bada som vanligt efter den händelsen.
Pappa och hans bröder var riktigt duktiga simmare, mamma däremot vågade aldrig sig ut på djupt vatten. Så det var tur att pappa fanns med vid stranden den gången.
Kram
Det är en fruktansvärd känsla att upptäcka att man inte bottnar. Tur att det gick bra. Jag har nog alltid bara simmat längs med stranden och inte rakt ut.
Kram
Visst var det otroligt dumt gjort och jag gjorde inte om det.
Kram
Fy vad otäckt förstår din känsla. Åkte alltid till Dalarna och flugfiskade förr och då snubblade jag och hamnade i tjärnen. Vattnet gick till hakan och jag var ensam. Nästa minne ligger jag på stranden men hur jag tog mej vet jag inte.
Kramar
Då har du också ett otäckt minne från det ofrivilliga badet. Tur att du tog dig upp!
Kram
Otäckt minne. Vilken tur att det inte fanns moiltelefoner då, utan att de hade koll på dig! Kramar
Ja, du har så rätt, det var nog tur det!
Kram
Samma reportage stod i min tidning i morse. Vilken hemsk upplevelse både för dig och dina föräldrar. Du hade verkligen tur. Kram
Visst var det tur att pappa hann rädda mig! ♥
Kram
Usch vilket otäckt minne!
Ibland är det tur att man inte är ensam, och att andra ser vad som händer. Att varit nära döden är något som finns med hela livet och som poppar upp när något påminner. Jag har också ett sådant, otäckt, minne.
Är glad att du finns Ingrid!
Kram
Sitter och lyssna på Stina Wollter som pratar om döden. Jag är glad att jag fick leva och inte dog den där sommardagen i Djupvik.
Kram
Jag var också med en en för mig lite otäck händelse i vatten och har sedan dess haft drukningsskräck. På senare år har jag gått på vuxensim, men är nästan lika feg med det där när jag inte bottnar.
Usch, sånt sitter i!
Kram
Jag klarade det bra och fick ingen skräck för vatten även djupt, men jag har tänkt på det många, många gånger.
Kram