Här kommer dagens utmaning nr 2, för det är lika bra att passa på när man ändå inte kan gå ut. Eller kan och kan, det är klart man kan, om man beväpnar sig med paraply, men det har jag inte lust att göra.
Orsakullan tycker att vi ska skriva om när man kände sig lost, vilket för mig innebär att man tappat bort sig eller befinner sig i en situation där man inte är bekväm.
Jag har ett rätt bra lokalsinne, men det har hänt att jag befunnit mig på Kungsgatan i Stockholm och haft för avsikt att gå till Vasagatan och helt plötsligt dyker Svampen på Stureplan upp. Då är man onekligen ganska lost!
Jag är ganska försiktig av mig och det är sällan jag utsätter mig själv för situationer som jag inte klarar av. Den enda gång jag känt mig riktigt lost, var när jag sökte ett nytt jobb. Jag blev kallad till intervju och när jag kom dit, var det inte bara en person där, utan flera stycken och jag var bekant med dem allihop. Jag blev så otroligt nervös, det susade i huvudet och munnen blev torr som fnöske, så att jag nästan inte kunde tala. Jag måste ha gjort en otroligt slät figur. Det var inte att undra på att jag inte fick det jobbet!
Nu är det färdigutmanat för i dag!
Livet efter 80 
Återigen en intressant utmaning! Precis som du, så har jag ett rätt bra lokalsinne, så länge jag är ute! Inne i stora varuhus, där man inte har något naturligt ljus, har jag ingen aning om var utgången är! Det är nog därför jag inte trivs på stora varuhus. Bland annat.
Det ser ut att ljusna lite här nu, så kanske kan det bli en promenad…
Kramar, Monica
Likadant var det här Monica, så jag gick ut och det var riktigt skönt, trots att det var mulet.
Kram
Jag har ett skapligt lokalsinne men i Stockholm kan jag numera känna mig lite lost, fast jag har rett upp situationen. När jag var yngre var inga pix alls, att hitta.
Kul att läsa om alla utmaningarna! Kram!
Jag har ju varit mycket i Stockholm som barn, men de bygger och bygger, så nu känner man snart inte igen sig. Kram
Helt lost var jag 1999 när jag hade kommit ifrån Kent i vimlet på Himmelska Fridens torg i Peking då inte mobilerna var vanliga. Hade ingen sådan och heller inga pengar. Väntade på samma ställe bakom en staty mitt på torget i flera timmar eftersom jag inte vågade mig iväg om han letade efter mig. Han hade stått på andra sidan statyn nästan lika länge. Tack och lov för mobilerna nu för tiden!
Kram från Ingrid
Ja, mobilerna är verkligen en stor hjälp. Är jag utomlands går jag lugnt iväg och skulle jag komma bort mig använder jag GPS-funktionen och vips vet jag var jag är.
Knepet förr var att ta en taxi, men det kunde ju bli dyrt.
Kram
Har varit helt lost några gånger – både i stan och i skogen … GPS:en är en fantastisk uppfinning!
Visst är GPS:en helt fantastisk. Kram